ÅU 06.09.2022 20:40

Äntligen skulle en vandring som planerats i flera månader bli verklighet!

Efter en natt på tåget från Åbo till Rovaniemi har vi suttit sex och en halv timme på bussen till Kilpisjärvi. Vi är alla medlemmar i föreningen Skärgårdsstigen och kommer från Pargas, Åbo, Ekenäs och Esbo.

Jag som planerat vandringen heter Kari Penttinen.

Båten över sjön går först nästa dag.

Vi äter middag, inkvarteras i stugor nära stranden och startar upp mot toppen av fjället Saana.

Från Saana, som är 1029 m högt, ser vi snöklädda fjäll i väster och försöker med hjälp av en infotavla identifiera de fjäll vi kommer att runda, Pältsan i Sverige, Moskkugaissi i Norge och fjället Pikku-Malla i Finland.

Nästa morgon åker vi med m/s Malla till Kolttaluokta. I båten ryms över 200 personer. Nästan alla går tre kilometer till Treriksröset, vi har en vandring på över 100 km framför oss. Från Kolttaluokta tar vi riktning mot Pältsastugan, en etapp på ca 15 km i öppen fjällterräng.

14 och 18 kilo på ryggen

Under den första pausen kommer vi överens om att rasta regelbundet efter en timmes vandring. Våra ryggsäckar väger mellan 14 och 18 kg och det känns bra att få stå en stund utan börda på ryggen.

Vi håller matpaus på ett ställe där berggrunden spruckit upp i skifferliknande plattor och vatten strömmar fram under plattorna. Vi har kokhett vatten i termosarna och jag gör Pasta Bolognese genom att hälla vatten i en påse med torkad vandringsmat.

Vid Pältsastugan får vi alla bo i samma sal utom Tom som sover i tält. Vi är nöjda när vi får gå i bastu innan vi lägger oss. Pältsastugan är välutrustad med stor matsal, flera bord och fyra gaskök. Torkrum finns, men stugvärden lyckas inte få gaskaminen tänd!

Nästa dag har vi Pältsastugan som bas. Vi gör en avstickare till ett mäktigt vattenfall i Pältsa å. Vårt huvudmål är Pältsanfjällens högsta topp dit det är 11 km. Vi får strul med att korsa bäckarna som det rinner ovanligt mycket vatten i. Flera gånger får vi vada över med crocs på fötterna.

Det tar tid.

Tom Penttinen

Maten tar slut

Vid en bäck råkar vi ut för en helt oförutsedd malör. Vanligen hänger man de hopknutna skorna runt halsen och vadar över. En av deltagarna kom på en enklare lösning.

Hon tar tag i ena vandringsskon och försöker kasta den över bäcken. Skon dimper ned mitt i strömmen och på några ögonblick är den redan tiotals meter nedströms.

Rasmus och Tom rusar ut i strömmen längs stenar och försöker få tag i skon. Till slut får de den fångad med vandringsstaven.

Om den flutit i väg 50 m till hade den hamnat i Pältsanjohka och kanske ända ut i Bottenviken!

Uppe på första avsatsen i Pältsansluttningen slår vi oss ner för en palaver, tidtabellen håller inte, vi är utan mat. Kvinnorna besluter vända om.

Tom, Rasmus och jag tänker ännu ta oss upp i dalen mellan topparna.

Vi går upp genom en svårforcerad ravin. Uppe i dalen sätter vi oss och funderar över vad vi skall göra. Högre upp i den brantaste delen av sluttningen ser vi tre vandrare med fullstora packningar försöka ta sig upp till krönet. På en halv timme lyckas de ta sig hundra meter uppåt.

Där vi sitter får vi upp ögonen för hur fin naturen omkring oss är, i söder Moskangaissi med snö på nordsidan, bäckar som rinner ner från snön och en blå sjö nere I dalen.

Solen skiner, det är varmt och skönt och helt lugnt. Vi enas om att vi inte måste ta oss upp till toppen, vi kan bara njuta av den fina fjällnaturen.

Det blir sent innan vi är tillbaka vid Pältsastugan. En fjällabb, med långa stjärtfjädrar, kommer glidande ovanför Pältsaån följd av en ungfågel. Inne i videbältet angrips vi av svärmar av mygg. Hemma igen badar vi bastu en andra gång.

Fnittret ökar och till slut kan kvinnorna i vår stuga inte hejda sig utan kroknar av skratt

Nästa etapp för oss in i Rostadalen. Vi korsar Pältsaån och fortsätter uppför en lång sluttning. Då vi passerat krönet och börjar gå neråt korsar vi gränsen till Norge.

Vi skymtar sjön Moskanjavri och ser tre spöfiskare och deras tält nere vid stranden. Vi är halvvägs och det är dags för lunch. Efter lunchen börjar det småregna och vinden blir hård.

Tre timmar senare kommer vi till en bro som går över Iselva. Den lär vara skranglig och kan säcka ihop när som helst. Bron är fyra bräder bred med en springa mellan bräderna. På vardera sidan går en vajer i midjehöjd som man kan hålla i då man går över.

Vi har bokat tre sovplatser i Nya Rostahyttan och åtta i Gamla hyttan. Jag och Rasmus sover i Gamla hyttan med sex kvinnor, Tom sover i eget tält.

I stugan råder en gemytlig stämning. Fnittret ökar och till slut kan kvinnorna i vår stuga inte hejda sig utan kroknar av skratt. Jag undrar vad det är som är så roligt.

– Är det inte bättre att vi skrattar och har roligt än att vi skulle sura och klaga över hur tungt och besvärligt det är!

Jag håller med dem.

Tom Penttinen

Nästa dag skall vi gå genom Isdalen som är karg och storslagen och bjuder på de finaste vyerna i hela området. Alla är ivriga att komma iväg redan nio på morgonen.

Direkt från Rostahyttas gårdsplan går leden upp i en sluttning som tar andan ur oss. Redan efter en kilometer får vi ta vår första paus och pusta ut. Där hittar vi ett hundratal blommande exemplar av Kung Karls spira. En otroligt fin syn.

Snart kommer vi in i den svåraste delen av vandringen, ett tre kilometer långt avsnitt där det inte finns nån stig, utan man måste kliva från sten till sten. När vi har det värsta bakom oss tar vi lunchpaus.

Nästa mål är en å som vi måste korsa. Den är tiotals meter bred med massor av stenar som sticker upp över vattenytan. Mellan stenarna finns stråk med djupare vatten och starkare ström.

Nästan alla är ute på stenarna och försöker hitta en rutt där man inte behöver ta skorna av sig och vada över. Efter en halvtimme hittas en lämplig rutt.

En av deltagarna halkar och faller och alla hajar till, men det visar sig att hon blivit våt, men klarat sig utan skador. Då vi når Gappohytta har vi vandrat i tio timmar och gått 19 km med full packning.

Då jag kommer in i gamla stugan vid Gappohytta blir jag överraskad. I soffan sitter, eller snarare halvligger, en glad norska och läser en bok. Hon har tagit “husmorssemester” och gett sig ut på vandring ensam. Mannen är hemma och tar hand om tre barn i skolåldern.

Man blir avundsjuk då man hör hur stresslöst hon vandrar, två nätter i tält och två nätter i stuga. Hennes utrustning väger mer än den vi bär på och det beror på att hon unnar sig lyx och dukar upp Camembertost och andra delikatesser när det är dags att äta.

Tom Penttinen

Mot Goldahytta

I Nya stugan är läget tråkigare. Vi har betalat våra övernattningar i maj, men de rum och bäddar som är reserverade har inte märkts ut.

Våra bäddar är upptagna av ett äldre par som inte har bokat övernattning. Det finns platser i den andra stugan, men de väljer att ge sig av.

När vi skall ge oss i väg nästa morgon visar det sig att vår norska stugkamrat är en ordningens människa.

I anvisningarna står det att man skall tvätta golvet då man lämnar stugan. I finska och svenska fjällstugor räcker det med att sopa golvet. Norskan påminde om att golvet skall tvättas, men att hon gör det om vi sopar golvet!

Vi startar mot Goldahytta, en etapp på bara 12 km. Genast man kommer ut från gårdstunet stöter man på djupa klyftor i berget där vattnet forsar fram.

Det känns ruskigt att med en tung ryggsäck på ryggen ta ett långt kliv över en klyfta och sätta ned foten på en yta som sluttar ner mot klyftan och hoppas att skosulan får grepp. Med hjälp av varandra lyckas vi ta oss över utan olyckor.

Vädret är soligt och varmt. Det känns lätt att gå för det är nedförsbacke till nästa stuga. Vi ser fjället Barras bakom oss som en toppig vulkan. Det var tänkt att vi skulle upp på toppen, men avstod på grund av tidsbrist. Vid Goldahytta bor vi igen i två stugor.

Tom och jag besluter oss för att gå upp mot Golddabakti efter att vi ätit. Efter femtio meter kommer vi till en myr som är täckt av helmogna gula hjortron. Vi fortsätter uppför, men redan efter ett par hundra meter blir myggplågan helt olidlig. Vi vänder om och äter hjortron i stället.

Sista dagsetappen går vi i två grupper, fem går till Treriksröset, vidare över fjället Pikku-Malla till Kilpisjärvi och fortsätter till stugorna vi hyrt. Det blir en sträcka på 24 kilometer. De sju andra går via Treriksröset till Kolttaluokta och tar båten till Kilpisjärvi.

Pikku-Malla och vy över Kilpisjärvi

Vid Treriksröset rundar vi den gulmålade betongcylindern, tar bilder och fortsätter längs gränsen mellan Finland och Norge upp mot en höjdplatå där Iso-Malla reser sig högt ovanför. Vid Kitsifallet, som sägs vara Finlands högsta vattenfall, 118 m, råkar vi ut för en häftig regnskur.

Vattenföringen i forsen är minimal och man känner sig lite lurad.

Vi ser Pikku-Malla, som vi skall upp på, nedanför oss. Vi måste gå brant ned för att sen kliva upp mot toppen. I sluttningen finns en korsu, byggd i sten, som tyskarna uppförde under Lapplandskriget.

Från toppen av Pikku-Malla kan vi se Kilpisjärvi centrum och båten som är på väg till Kolttaluokta för att hämta de andra.

När vi kommit ned till Kilpisjärvi-Tromsövägen fortsätter vi till centrum längs Saanas sluttning. Vi har ännu 6 km till våra stugor. Den andra gruppen har hunnit fram före oss och värmt bastun så vi hinner bada före en gemensam middag i restaurangen.

På middagen bjuds vi på lappländska delikatesser, renskav, ytterfilébiffar av ren och grillad röding , allt enlig eget val. Middagen blir en munter tillställning med mycket god stämning.

Alla verkar nöjda trots att det varit en ansträngande och lång vandring.

Sträckan vi vandrade blev totalt 115 km. Det bästa är att ingen skadat sig, inga benbrott eller stukade vrister, endast några början till skavsår, som sköttes med Compeedplåster.

Kari Penttinen

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln