Johan Backas 10.09.2022 09:00

I 34 år har Anita Norrdahl varit psykolog i Kårkulla samkommun.

När hon flyttade tillbaka till studiestaden Åbo från Närpes tänkte hon att hon stannar några år, men blev så tagen av Kårkullas arbetssätt att hon ännu är kvar.

– Jag gillar sättet att jobba med ett multiprofesionellt team, då kan vi se till att servicetagaren får så god vård som möjligt. Det är många psykologer som stannat länge i Kårkulla och det är knappast ett sammanträffande för psykologarbetet här är meningsfullt, säger Norrdahl.

Hon berömmer också hängivenheten hos kollegerna och vårdpersonalen överlag.

– Sedan är det roligt att bygga längre relationer med servicetagarna, skulle jag jobba som skolpsykolog skulle barnen bytas ut efter några år.

För en dryg månad sedan fick Norrdahl ta emot utmärkelsen som årets finlandssvenska psykolog. För det är hon väldigt glad, men inte bara för egen skull.

– Det är roligt att Kårkulla får lite positiv publicitet också. Jag förstår att organisationen som en stor arbetsgivare måste vara transparent och tåla granskning och kritik, men det har nog stundvis varit tungt med alla negativa skriverier i pressen, säger Norrdahl.

Efter att ha praktiserat som hälsocentralpsykolog och arbetat ett år på arbetskraftsbyrån som yrkesvalspsykolog var det för Norrdahl ett ganska enkelt val att pröva på arbete i Kårkulla.

När hon gick i folkskolan i Korsnäs hade några av skolkamraterna intellektuell funktionsnedsättning (förkortas IF).

På den tiden fanns ingen anpassad undervisning utan de gick i vanlig skola.

– Då lärde jag mig hur jag ska umgås och kommunicera med personer med IF. Jag insåg hur olika typer av IF kan ta sig olika uttryck hos personer. Det har jag haft enorm nytta av i mitt Kårkullajobb.

Mycket har ändrat sedan 1988 då Norrdahl tog sina första steg i Kårkullas korridorer. Då talade man allmänt i samhället om utvecklingsstörda, medan den rätta benämningen i dag är personer med intellektuell funktionsnedsättning eller funktionsvariation.

Kårkullas servicetagare kallades tidigare klienter och sedan brukare.

Vid Kårkullas start på 1960-talet sades det att det bästa för personer med IF var att flytta till Kårkullas vårdhem i Pargas redan i ung ålder.

Sedan länge har den övergripande tanken varit att det bästa stället är det egna hemmet. Stödet ges till hemmet eller i form av korttidsvård.

– Tidigare kunde föräldrarna känna skam över att ha ett barn med IF, men samtidigt känna en stolthet i att klara sig själva. I dag är föräldrarna i allmänhet välunderrättade över vad det finns för stödmöjligheter, och vet också vilka krav de kan ställa på service. Många utmaningar kopplade till IF lever kvar genom decennierna, men nu är det omgivande samhället något helt annat än vad tidigare Kårkullapersonal var vana vid. Nu styr lagen när det gäller rätten till självbestämmande och delaktighet hos personer med IF.

Johan Backas

Det växer upp en helt ny generationen av unga med IF.

– De lever, klär och sminkar sig likadant som sina jämnåriga och är aktiva på sociala medier. Vi ser tyvärr också hur ungdomar med IF drabbas av sådant som ungdomar i allmänhet kämpar med: självskadebeteende, skärande, ätstörningar, ångeststillstånd och osäkerhet kring könsidentitet. Vi behöver mer forskning för att hitta arbetssätt och metoder att jobba med sådana problem hos ungdomar med IF.

Norrdahl beskriver sig som kunskapstörstig och vetgirig. Under åren har hon studerat vidare till bland annat psykoterapeut, arbetshandledare, sexualterapeut och parterapeut, och gått en längre ledarskapsutbildning.

– Jag har haft nytta av dem alla. Synen på till exempel sexualitet hos personer med IF har förändrats kraftigt under åren och förutsätter ny kunskap.

– Tidigare sågs nästan allting med sexualitet hos personer med IF som problembeteende, medan vi nu jobbar för att också den sexuella hälsan hos vår målgrupp ska vara en del av helhetsmåendet.

Som ledande psykolog ingår givetvis en del administrativt arbete och ledarskapsfrågor.

Norrdahl ser sig själv som en förvaltare av det fina arv som tidigare Kårkullaveteraner utfört, till exempel Lasse Weckroth , Gunilla Sandelin , Britta Holmkvist , Siv Fagerlund och flera andra. De utgick ständigt från den enskilda mänskan och hennes behov.

Hur framtiden ser ut då samkommunen avslutas vid årsskiftet och respektive välfärdsområde tar över verksamheten vet Norrdahl inte.

Men visst är hon bekymrad över hur långsamt processerna gått i Egentliga Finland.

– I övriga regioner ser man redan någorlunda hur vår verksamhet kommer smälta in, men här är det nog hemskt oklart. Vi har bara frågor, men inte just några svar. Så visst finns det en risk att vi som är en minoritet i den svenskspråkiga minoriteten lite glöms bort.

Norrdahl lyfter fram att vård på eget modersmål är ytterst viktigt för personer med IF. Det samma gäller kontinuiteten, att det så långt som möjligt är samma läkare och personal som sköter om dem.

– Jag drömmer också om visionärt ledarskap inom framtidens vårdvärld, där kreativiteten får plats. Nu hinner chefer överlag inte med annat än att dagligen kämpa med magra resurser och stor personalbrist.

Hon gillade när välfärdsområdets högsta chef Tarmo Martikainen nyligen i ÅU uttalade sig om humana värden och hur de anställda ska trivas på sina arbetsplatser.

– Men det ska synas i vardagen också och inte bara i festtalen. Det har sagts att det blir lättare att rekrytera tillräckligt med folk när vi hör till välfärdsområdet, men varifrån skulle den personalen komma? Ännu har jag inte hört om någon avdelning som har för många vårdare.

Även om arbetet som psykolog ibland kan upplevas tungt och utmanande då man möter lidande, sorg och frustration över vad en funktionsnedsättning kan medföra, så försöker Norrdahl få fram det ljusa och livsglädjen.

– Humorn är väldigt viktig, jag har under mottagningarna som mål att vi båda ska skratta högt minst en gång under varje samtal.

Johan Backas
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln