ÅU 13.07.2018 11:55

Whitney
Storbritannien/USA 2018
4 av 5 stjärnor
Regi: Kevin Macdonald
En Whitney Houston-dokumentär
2:00 F7
Whitney Houston var den första afroamerikanska kvinnan som på vita duken tilläts kyssa en vit man (Kevin Costner i The Bodyguard, 1992). Whitney Houston (1963-–2012) var skådespelare. Och filmproducent. Men framförallt var hon världens framgångsrikaste rhytm and blues-sångerska!
Whitney kom från en mycket känd sångarsläkt, Dionne och Dee Dee Warwick var hennes kusiner.
Cissy Houston är hennes berömda mor, som var hennes stränga sångpedagog och mentor. Whitney sjöng gärna och bra redan som barn gospel i kyrkan. I tonåren förnyade hon popmusiken med sin unikt fantastiska röst, och sitt engagemang.
Regissör Kevin Macdonald (Last King of Scotland) har gjort en fin, finstämd och ärlig dokumentär om ett tragiskt konstnärs- och människoöde. Filmen ”Whitney” har en naturlig framåtrörelse och tempot är perfekt i sammanhanget.
Regissören och filmklipparen har känsla för rytm, och känsla för dramaturgi. De har från tevestudios fått tillgång till försvarliga mängder bild- och ljudmaterial, sådant som inte visats offentligt tidigare, och de har fått låna familjens privata hemvideos och smalfilmer. Filmen påminner till upplägg och innehåll mycket om ”Amy”, dokumentären om Amy Winehouse. Bättre eller sämre är en fråga utan betydelse.
Whitney var mobbad. Hon var i sina kretsat för ljushyad, hade för fina kläder och fick gå i privata skolor. Pappan var den frånvarande sorten och kändisen, den skönsjungande mamman var på turnéer i månader. Whitney och hennes bröder bodde ofta hos släktingar. Något som kunde ha påverkat syskonens vuxenliv, enligt filmens slut.
”Jag bara trivs inte i min hud” säger Whitney. Men visst var hon, enligt bildmaterialet, lycklig när hon fick vara sig själv. Till exempel tillsammans med Robyn Crawford, som är den enda som inte ställer upp för intervju eller kommentar. Men som är påtagligt närvarande i film och liv. Whitney är lycklig när hon sjunger, speciellt det första året i karriären; och vi blir lyckliga de stunder hon sjunger.
Vi blir vittnen till intervjuer med släkt och vänner, musiker, managers (och producenter, från film-och musikvärlden). Regissören är en tuff intervjuare, han tvingar fram vett och fason. Flera motsäger varandra, någon kanske ljuger, en annan ljuger för sig själv, men summan är överraskande samstämmig och ärlig. Berättelsen är tragisk, ställvis vacker men chockerande och känslomässigt engagerande.
Familjen var inte bara försörjd, familjen levde i värsta lyx och överflöd. Ändå stämde pappan, ännu på sin dödsbädd, sin egen dotter på hundratals miljoner dollar. Girigheten känner inga gränser, eller familjeband.
Äkta mannen var en klassisk skitstövel, maktlysten och avundsjuk; Whitney fick stå ut med misshandel, fysisk och emotionell. Samt missbruk av alkohol och tunga droger. Hon som var så karismatisk, hon som charmade alla, älskad av en hel värld. Och pengar kan ta slut.
I slutet av dokumentären kommer ett avslöjande, bekräftat av flera medverkande, som ställer allt vi hittills sett i ett nytt ljus. Det förklarar Whitneys öde, men inte alla narkomaners val.
När eller varför narkotikan kom in i bilden kan och har diskuterats. Men att alla i familjen och släkten bara stjälpte, att ingen i familjen eller släkten (eller vänner och arbetskamrater) hjälpte! Tragedierna tar inte slut; Whitney Houstons dotter dog på samma sätt som sin mor, nedknarkad i ett badkar.

Övriga premiärer

Scyscraper
USA 2018
Regi: Rawson Marshall Thurber
I rollerna: Dwayne Johnson med flera
1:42 F12
Skyskrapan brinner i Hong Kong och förebilden för en actionhjälte Dwayne Johnson (han spelar en tidigare FBI-agent, nu säkerhetskonsult) måste rädda sin familj fångad i våning 96, av 200. Bovar har tuttat på, varför intresserar närmast vänner av utstuderad action i ologiska berättelser.

Hotell Transylvanien 3.: En monstersemester.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln