Nya Åland 12.02.2022 11:35

Det är hart när omöjligt att sätta en etikett på levnadskonstnären Pär Odin Löthman. Lika svårt är det att bringa någon logisk ordning på hans femtio första år – men varför ens försöka, när han till synes avsiktligt har levt varenda ett av dem som ett äventyr?

Att samtala med Pär Löthman om hans liv so far är att se en rad märkliga, bjärta vykort fladdra förbi i vinden, utan inbördes samband och vart och ett med häpnadsväckande motiv.

Men innan vi ger efter och rycks med i bildflödet försöker vi spika några enkla fakta att hålla fast i:

Pär Odin Löthman föddes i Finström för femtio år sedan som äldste son till författaren Leo Löthman och läraren Tove Isaksson-Löthman. Han bor på Vårdö med flickvännen Alejandra Sanchez.

Mellannamnet Odin är en konsekvens av pappa Leos intresse för asatro och bidrog starkt till att han skulle komma att tillbringa tre år ombord på eko-terroristen Paul Watsons beryktade fartyg ”Ocean Warrior” och nästan miste livet i ett möte med kinesiska tjuvfiskare mitt ute på Stilla Havet …

Jaha, där for vi iväg ändå. Det går lätt så där när man samtalar med Löthman. En association leder vidare till nästa och äventyren radar upp sig som pärlband.

– Det kan nog ha lite med min uppväxt att göra, medger han.
– När jag växte upp var vi ofta ute på intressanta seglatser med familjen. Och det blev väl så att det okända och exotiska lockade.

Möten med oligarker och vodkafester

Och när man mest lockas av det som finns någon helt annanstans, ja då blir det tvära kast och oväntade möten för hela slanten. Och massor av bananskal.

Som den gången han hamnade på transsibiriska järnvägen tack vare sin moster och på kuppen höll på att dö i en mörk spiraltrappa långt inne i Tatarstan.

– Min moster Birgitta var simultantolk i ryska och skulle åka med en grupp svenska affärsmän till Tatarstan för att hjälpa dem knyta kontakter. Det här var under Gorbatjovs Glasnostperiod (en öppenhetsperiod i Sovjet reds. anm.) i slutet av åttiotalet, berättar Löthman.

– Så var det någon svensk som hoppade av, så då fick jag åka i stället. Det var ju jättekul att åka rakt in i Centralasien, till platser som egentligen var förbjudna för utlänningar att besöka.

De ständiga mötena med diverse oligarker var dock inget för tonåringen Pär. En kväll smet han och en livvakt från det officiella programmet till en privat vodkafest, och när han skulle lämna festlägenheten höll han på att kliva rakt ut i tomma intet.

– Det var en mörk spiraltrappa i huset och någon hade stulit hela trappräcket för metallens skull. Men livvakten högg tag i mig i tid och lyfte upp mig. Annars hade jag fallit sex våningar.

Liknande slumpartade händelsekedjor tycks ligga bakom det mesta i Pär Löthmans liv. Hans intresse för sjön förde honom i kontakt med åländska båtbyggare, som hjälpte till med att bygga en replika av ett vikingaskepp som skulle fara över Atlanten till Newfoundland i samband med 1000-årsfirandet av Leif Erikssons resa dit.

När båtbyggarna hörde att sponsorn till resan, ett amerikanskt vodkaföretag, sökte besättningsmän rekommenderade de förstås den äventyrlige unge seglaren. Vips hamnade Pär Löthman på en fyramånadersresa under bar himmel på ett vikingaskepp.

– Vi sov på däck och när vi ankrade upp för natten så drog vi seglet tvärs över som ett tak. Om det regnade hade vi vattentäta överdrag över sovsäcken. Eller så sov vi i räddningsdräkten om det var riktigt hårt.

Efter en orkan blev skeppet försenat och kom inte längre än till Shetlandsöarna, och i hamnen där hade ödet nästa möte i beredskap för Löthman.

– Jag tycker alltid om att gå i hamnar och titta på båtarna, och då låg det ett stort svart tufft fartyg där…

Greenpeace nästa anhalt

Fartyget var den ekologiske aktivisten Paul Watsons fartyg ”Ocean Warrior”. Watson var en av grundarna till Greenpeace men uteslöts så småningom ur organisationen eftersom han inte följde dess policy om icke-våld. Han hade på åttiotalet blivit världskändis genom att preja japanska valfångare i Arktis och kämpa mot rovdriften av världens hav.

– Watsons princip är att våld är riktat mot person. Men att förstöra utrustning fördyrar ägarnas verksamhet och kan höja försäkringspremierna även för andra valfångstfartyg och har varit ett effektivt verktyg, säger Löthman beträffande diskussionerna kring Watsons metoder.

– Watson och hans organisation Sea Shepherd har utsatts för våld, men aldrig skadat annat än egendom själv.

Nå, den där gången på Shetlandsöarna hade Watson i sin tur redan fått ögonen på Pär Löthman, eftersom han observerat vikingaskeppet som anlänt tidigare. När ålänningen från det tusenåriga fartyget presenterade sig som ”Odin Löthman” blev han ombordbjuden.

– Han sa att, ”vill du komma med mig?” Och eftersom vikingaskeppet ändå inte skulle komma till Newfoundland i tid så hoppade jag på deras båt istället. Och sedan var jag ombord i tre år.

– Det kändes ju som en ära. Jag hade läst mycket om honom och hans arbete.

Det blev dock inga arktiska bataljer för Pär Löthman under tiden med organisationen Sea Shepherd. Istället patrullerade ”Ocean Warrior” vattnen utanför Isla del Cocos, en ö femtiofem mil utanför Costa Ricas kust. Den är obebodd och en populär dykdestination, men hemsöktes också svårt av tjuvfiskare. Sea Shepherds uppdrag blev att hålla dem borta.

– Det var ett naturskyddsområde, så vi hjälpte Costa Ricas rangers att hålla tjuvfiskarna borta. Det kom många dykteam för att göra film dit. Jag har faktiskt simmat med [den amerikanske skådespelaren och tv-producenten] David Hasselhoff, han var ganska mycket och hälsade på oss, minns Pär Löthman.

Pär körde ribbåt och höll tjuvfiskarna borta. Han lärde sig också att vissa ”fiskebåtar” hade annat i lasten och skulle lämnas ifred.

– De fanns en ganska stor kokaintrad upp till Florida nämligen, och de var säkert rätt tungt beväpnade.
– Jag såg faktiskt en kokainsmugglar-ubåt som låg och väntade ute till havs en gång. Jag låtsades inte om den. Den tjuvfiskade ju inte!

Men även möten med tjuvfiskare kan vara livsfarliga ute på internationellt vatten, åtminstone om man som Sea Shepherd gör det till sin uppgift att förstöra deras driftnät, olagliga, jättelika fångstredskap som lämnas ute i havet och då och då vittjas. Driftnäten kan vara 150 kilometer långa och fångar allt, berättar Löthman, allt från hajar till albatrosser och anställer enorm förödelse.

– En gång när vi sänkte ett sånt nät med järnskrot som vi hade ombord kom det ett kinesiskt fiskefartyg och sände hotfulla saker till oss.

– De jagade oss i tolv timmar men vi var snabbare till slut.

Hade tjuvfiskarna fått tag i ”Ocean Warrior” hade dess besättning antagligen försvunnit för gott.

Vin med Liv Tyler och adhd-diagnos

Så där kan man fortsätta att anekdotiskt beträda Pär Löthmans första femtio år. Han har deltagit i flera stora filminspelningar, (”Jag har druckit vin med Liv Tyler och varit på nattklubb i Amsterdam med Rutger Hauer faktiskt”), han har själv gjort flera dokumentärfilmer, han har patent på en båt som kan gå både på is och i vatten (svenska räddningsverket har köpt två proto-typer av hans ”flytspark”), han har kört hundratals kilometer med hundspann över hela Europa, han har haft en cirkusskola och lett vildmarksutbildningar…

Han blev inte det minsta förvånad eller nedslagen när han för ett tiotal år sedan fick sin officiella adhd-diagnos, men han känner starkt att det snarare är något på tok på resten av världen än på honom.

– Sådana som jag betraktades som hjältar för hundra år sedan. Vi utforskade Kongos inre eller letade efter Nilens källor. Nu får vi en diagnos. Är det inte resten av världen som borde få någon sorts ”Alldaglig Och Tråkig” -diagnos i stället?

Löthman jämför sig med en rallybil.

– Inte behöver väl en rallybil någon som sitter och drar i bromsen hela tiden? Den behöver ju en kartläsare!

Numera har han en kartläsare i flickvännen Alejandra Sanchez, colombiansk konstnär och arkitekt. Tillsammans bygger de hus på tomten de skaffat på Vårdö. Och så planerar de att öppna ett kafé så småningom. Och antagligen tusen saker till.

För en sak är säker: Levnadskonstnären Pär Löthman kommer att fortsätta att sprida sina äventyrliga vykort för vinden så länge han lever.

Michael Hancock

Nya Åland
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln