ÅU 19.05.2022 18:00

Den brittiska dokumentären ”Elizabeth” har underrubriken ”A portrait in part(s)”. Och just det; ett porträtt målat som ett kollage.

Den annorlunda filmen av Roger Michell är suggestiv. Inga intervjuer eller talande huvuden. Med undantag av Sir Paul McCartney som säger att när han var fjorton fantiserade han erotiskt om drottningen.

Inget mer eller mindre. Mosaiken av snuttar härifrån och därifrån, då och nu och allt däremellan skapar i vårt omedvetna en helhetsbild av drottning Elizabeth II, 70 år på tronen, från födsel till i dag.

Arkivfilmer och televisionens bevarade sändningar och reportage men också animationer och all världens sketcher.

Dokumentären är vitsig, fräck och underhållande. Men bara halvvägs; man tröttnar. Kungafamiljen och världen förändras, mycket var annorlunda då, bättre? I alla fall musiken. Mycket är annorlunda nu. Sämre.

Filmen analyserar inte världsproblemen eller monarkin. Men vi ser hur världen sett ut och vart det bär hän. Om vi inte ser det direkt på duken så i vår fantasi. Fantasin utfodras av de underfundiga bilderna och klippen, det suggestiva och ofta galet roliga montaget.

Den här dokumentären bekräftar att teveserien ”The Crown” är minutiöst skriven och skådespelarna rör sig och pratar så som förebilden. Helen Mirren var också förträfflig i långfilmen ”The Queen” (2006), inser vi nu om inte förr.

Dokumentären har flera privata och unika scener; drottningen är cool, kan improvisera, är spontan, har humor och skinn på näsan. Och drottningen har en familj. Allt finns med mer eller mindre, på duken och i vårt minne. Tänk om besöket på Åbo slott rymts med; drottningens min…

Krister Lindberg

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln