Krister Lindberg 22.02.2024 18:15

I den visuellt fantastiska filmen ”Den röda ön” berättar regissören Robin Campillo om sina barndomsminnen från Madagaskar åren 1970–72.

Landet blev självständigt från Frankrike 1960. Men. En fransk militärförläggning skyddar det auktoritära samhället mot rebelliska grupper.

Den åttaåriga huvudpersonens far är fransk officer (som pratar på som fransmän i franska filmer pläga). Filmen är berättad ur barnets synvinkel. Dessvärre inte hela vägen.

Pojkens mamma spelas suveränt av finsk/franska Nadia Tereszkiewicz.

Vi ser vad barnet ser, vi förstår vad pojken förstår. Antydningarna i bilderna och i det effektiva bildberättande får oss att ana vad som är fel, i äktenskapen såväl som i samhället.

Pojken har fantasi, han fantiserar i animerade avsnitt om superhjälten Fantomette.

Den fiktiva personen, pojkens alter ego, bekämpar korruption, rasism och sexism. Så som en åttaåring kan och förstår. Så som vi tyder bilderna när vi lyckas se förbi de verbala flödena.

Vilseledande titel för partajberättelse

Tre brittiska artonåriga damer åker till Grekland för att ta ut allt vad livet kan bjuda på under en vecka. Det vill säga partaj vid poolen dygnet runt.

Debuterande Molly Manning Walker är något av en illusionist. Väninnorna super å det värsta i en miljö av svineri. Ska det vara något att titta på, engagera sig i?

Pressbild

Någonstans mellan raderna berättar regissören per magi om verklig vänskap, om att bry sig och om ungdomars själsliv och ambivalens inför inträdesproven till universitet, eller livet.

Titeln ”How to have sex” är vilseledande. En av väninnorna (hon med målsättning bli kvitt oskulden) utsätts för sex utan samtycke. Fast festandet är på hög volym är berättelsen, den mellan raderna, tystlåten och begriplig.

Krister Lindberg

Dela artikeln