Pia Heikkilä 07.11.2019 04:00

Veckan började med den årliga diskussionen om för höga löner. Veckan slutar med strejk och diskussion om för låga löner.
Är det rimligt att höginkomsttagare i Åbo tjänar över 1 miljon euro i året?
Är det rimligt att låginkomsttagare i Åbo tjänar under 20 000 euro i året?
Då anställda som ska laga skolmat och hissa flaggor i Åbo stad strejkar märks det genast. Fackförbunden JHL:s och JyTy:s strejk får tydliga konsekvenser i vardagen, för många Åbobor.
Det är själva syftet med en strejk – arbetstagarnas vapen är den egna arbetskraften.
Många tycker att det är obekvämt att prata om sin egen lön. Det är kutym att inte nämna summor, ens inför de närmaste kollegerna.
Lönen är mer än en summa pengar: Den är en också en symbol för vad ditt arbete är värt.
(Alltför) många likställer sitt värde som människa med sitt arbete. I dagens samhälle, oändligt upptaget med att mäta allt som går att mäta, är det inte särskilt långsökt att se lönen som ett kvitto på sitt samhällsvärde.
Supercell-grundarna Ilkka Paananen och Mikko Kodisoja har betalat 150 miljoner euro var i skatter under åren 2013-2018. Det är sannolikt nationellt rekord (HS 5.11).
En JHL-anställd skolköksa i Åbo har under samma tid betalat några tusenlappar till den gemensamma skattekistan.
Paananen och Kodisoja har skapat arbetsplatser, sålt på export och höjt Finlands image. Det har märkts och synts.
Skolköksan har lagat mat, dukat och diskat undan. Det märks och syns då hon saknas.
Utan stora skattebetalare finns inga lönepengar för små skattebetalare. Det är en grundbult i vårt samhällsbygge.
Då en liten skattebetalare, en Arkea-anställd, inom Åbo stad väljer att lägga ned sitt arbete i protest mot försämrade arbetsvillkor möts hen av både fnysningar och uppmuntrande tillrop.
En strejk lockar gärna fram de storvulna orden om arbetarnas rättigheter, Finlands 1900-talshistoria och välfärdsbygget.
Den lockar också fram sarkastiska kommentarer om fackföreningsrörelsen och moralistisk retorik.
Alla orden slits mot varandra och likt droppen som urholkar stenen slipas samhällsbygget på nytt och på nytt. På sikt får debatterna realpolitiska följder.
Att skolköksorna strejkar i Åbo stad är ett resultat av en lång rad politiska beslut, fattade vid olika tidpunkter och av olika beslutsfattare.
Det har fattats beslut om konkurrensutsättning. Det har fattats beslut om upphandlingspraxis. Det har fattats beslut om bolagisering av kommunala tjänster.
Beslutet som utlöste själva strejken – att byta arbetsavtal för Arkea-anställda – är en del av ett större mönster.
De otåliga vill ha snabba resultat av en politisk process (i alla fall om man är av samma åsikt i det ifrågavarande ärendet).
I helgens Helsingin Sanomat (2.11) granskades vad regeringen Rinne lyckats åstadkomma under sina första 150 dagar vid makten. Resultatet var tämligen magert, mätt i konkreta termer.
Oppositionens samlingspartister eller sannfinländare kan glädjas åt det. Vårt samhällskontrakt tillåter sällan snabba förändringar.
Att vi nu befinner oss i ett läge där tidigare kommunalt anställda städares och skolköksors löner i Åbo kan komma att sänkas med 15-30 procent är på intet vis resultatet av ett enskilt beslut fattat i all hast.
Lönesänkningspiruetten är omsorgsfullt förberedd. Den lutar sig mot tidigare fattade, ideologiskt färgade politiska beslut.
Många tycker att det är onödigt att prata om löner – inte minst om de astronomiska som kommer i dagen då skatteuttagen offentliggörs.
Men konkreta siffror tvingar till eftertanke. Vad är en årslön på 600 000 euro? Vad är en årslön på 20 000 euro?
Lyssna till det offentliga samtalet om dessa skillnader!
Där ekar de strofer som så småningom formas till beslutsunderlag, lagförslag och regeringsprogram.
I historieskrivningen kommer de att teckna bilden av vårt land – målad med den bredare pensel som fångar det böljande, politiska landskapet.

Pia Heikkilä
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln