Vilda västern på två små hjul – hur har elsparkcyklarna lyckats hitta de kryphål som behövs för att de ska kunna susa fram obehindrat?
Numera är ett säkert vårtecken att svärmarna av elsparkcyklar har slagit sig ner i städerna igen.
Som flockar av kajor eller gräshoppor i stora mängder, men i grannare färger, tar de över det offentliga stadsrummet.
I fjol räknade Åbo stad att de tre elsparkcykeloperatörer som fanns i staden hade cirka 2 500 fordon var (ÅU 19.4.2023).
Ett problem är att användningsgraden per fordon är så kort. Enligt stadens uppgifter används varje elsparkcykel effektivt i kanske en halv eller en timme per dygn.
De flesta använder dem för att åka korta sträckor, då det är bråttom och ont om tid.
Det gör att elsparkcyklarna står oanvända en stor del av dygnet. Eller ligger omkullfallna, till stor irritation för andra som rör sig på trottoarer och gator.
Det är lätt att avfärda kritiken mot elsparkcyklarna som bakåtsträvande gnäll, för den som susar fram så snabbt fordonet bara klarar av längs åstranden i Åbo medan vårsolen värmer.
Men faktum är att det finns många av användarna som är direkt farliga för sin omgivning och sina medtrafikanter.
Det är inte många dagar sedan en anonym användare i någon av Åbogrupperna på Facebook bad om ursäkt för att hen hade glidit fram i sina egna tankar i så hård fart och med hörlurar på öronen, så att hen inte hade märkt en bil som hade förkörsrätt, men som hade fått tvärnita.
Det är inte alla som ber om ursäkt för sin framfart, även om det är många som borde göra det.
Framför allt är det många som borde se över sitt eget elsparkcykelåkande. Man lever bara en gång.
Det intressanta är att staden står maktlös. Åbo stad hör till det stora nätverk av finländska städer som skulle vilja införa en upphandlingsmodell.
Om staden fick konkurrensutsätta vem som får driva elsparkcykelverksamhet och på vilka villkor kunde staden ställa krav på elsparkcykeloperatörerna, krav som måste uppfyllas.
Men enligt Trafik- och kommunikationsministeriet skulle det här begränsa rätten att idka näringsverksamhet.
Därmed är Åbo liksom många, många andra finländska städer helt beroende av operatörernas goda samarbetsvilja.
Ett bra exempel på den vilda västern som råder när det gäller elsparkcyklarna är Ekenäs och Karis, där det plötsligt dök upp ett tjugotal elsparkcyklar, som tog städerna på säng (ÅU 17.4.2023).
– Vi hade gärna diskuterat spelregler först, säger Fredrik Bäcklund som är chef för samhällstekniken i Raseborg till ÅU.
Också de användare som ÅU har talat med (19.4.2023) efterlyser klarare regler för vad som gäller den som hyr en elsparkcykel. Inte heller parkeringsreglerna är entydiga och det gör att en parkerad elsparkcykel sällan står ensam någon längre tid, förrän också följande och därpå följande åkare lämnar sitt fordon bredvid. En blir tiotals på nolltid, officiell parkering eller inte.
I ett Finland där det finns lagar som styr det mesta som händer i samhället, ofta ner i minsta detalj, är det anmärkningsvärt att elsparkcyklarna verkar leva helt och hållet sitt eget liv.
Samtidigt är det klart att det behövs lagstiftning, eftersom de av andra, som rör sig i städernas rum, upplevs som både farliga och irriterande.
Städerna kan inte vara beroende av att de måste tjata och tjata på elsparkcykelbolagens operatörer för att det man har kommit överens om ska följas.
I vilken annan verksamhet skulle man tolerera motsvarande?
Hur svårt kan det vara? Inför p-platser för dem där de ska ställas av. Ifall de ligger och skräpar på fel plats så tar parkaavdelningen dem till en ställe där ägaren kan lösa ut dem för en summa. Max hastighet kan också med fördel sänkas till 15 km/h