von Wright hade rätt riktning, men med fel metoder
I slutet av september sade Thomas Wilhelmsson, styrelseordförande för Åbo Akademi, att det har förts allvarliga samtal med rektor Moira von Wright:
”Mitt intryck är att saker efter detta har börjat gå åt ett bättre håll, det finns en väldigt stark vilja till det”.
Några dagar senare var han inne på samma linje.
”Jag vill poängtera att det inte råder någon kris vid Åbo Akademi. Det här får inte bli en större sak än vad det är.”
Den här veckan beslutade sedan ÅA-styrelsen att rektor Moira von Wright sägs upp
Blev det då en större sak än det var? Det känns osannolikt att allt plötsligt skulle ha eskalerat från icke-kris till uppsägning.
Eller så var det något nytt som gjorde att det krisade till sig ytterligare.
Beskedet om uppsägningen verkar ha överraskat de flesta. Likaså ser det ut som om hela frågan om ledarskapskris är något som vissa anställda inte alls har märkt av. De är som Olli Lagerspetz skrev i sin insändare i början av oktober:
”Jag har svårt att känna igen min arbetsplats i det jag nu får läsa i ÅU. I varje fall här – i den normala arbetsmiljön – märker man ingen kris och inget speciellt missnöje.”
I en stor organisation som Åbo Akademi uppfattar säkert anställda det som har skett på väldigt olika sätt, beroende på var och hur de jobbar, och kanske främst tillsammans med vem.
Coronapandemin har säkert också ställt till det för både vedertagna och vardagliga former av kommunikation. Det har inte blivit mycket småprat i korridorerna de senaste tjugo månaderna.
Coronadimman har kanske fått konflikter att eskalera till kriser i många organisationer. Det kan knappast ändå förklara hur det har gått till på Åbo Akademi.
Det viktiga är att inse att det var universitetskollegiet som påtalade det som har beskrivits som kommunikationsproblem med rektor von Wright. Det här skedde första gången redan i februari 2020.
Kollegiet kan sägas vara universitetssamfundets samlade röst. En tung röst, med andra ord, då budskapet är det här:
”Vi har i brev till rektor och styrelsen påtalat vår oro över avsaknaden av ett öppet och kommunikativt ledarskap”, enligt professor Ronald Österbacka, kollegiets ordförande (ÅU, 28.9).
Det här handlar inte om ett mediedrev utan om en situation där universitetets nyckelorgan har reagerat.
Universitetskollegiet kom till i och med ÅA:s organisationsreform för drygt tio år sedan. Den var i sin tur en följd av den nya universitetslagen.
Samma lag verkar vara en faktor bakom den friktion som ledde till att von Wright sades upp.
”Om man som en externt rekryterad rektor kommer in i en ny organisation och tolkar lagen bokstavligt kan det gå som det har gått vid ÅA.”
Så här sade Kimmo Grönlund, professor i statskunskap (ÅU, 29.9). Han var en av de få som i ett tidigt skede uttalade sig offentligt, och då i egenskap av ordförande för Professorsförbundets lokalavdelning.
Det Grönlund sade är intressant. Vi kan fråga oss hur ÅA på tolv år har anammat universitetslagen. Följande frågor är viktiga:
Vilket håll är ÅA-styrelsen på väg med akademin? Vartåt ville von Wright styra ÅA?
Det är rimligtvis här man kunde tänka sig att konfliktens kärna finns.
Men nej, inte enligt styrelseordförande Wilhelmsson:
”Det handlar inte om en kris mellan styrelsen och rektorn, utan mellan rektorn och personalen”, sade han till nyhetsbyrån SPT (3.11).
Om det inte fanns en kris mellan styrelsen och rektorn, betyder det att von Wright har strävat mot rätt håll. Metoderna har väl då varit fel.
Därför är det säkert styrelsen som borde ha varit tydligare med vart ÅA är på väg, gentemot anställda och studerande. Det uppfattade ledarskapsproblemet omfattar på så vis styrelsen.
Efter beskedet om uppsägningen har många efterlyst öppenhet. I ett ärende som detta finns det mycket som varken får eller bör sägas.
Balansgången är svår mellan att vara tydlig nog – eller att linda in uppsägningen i abstrakta formuleringar. Borde akademin rentav kalla in en kriskommunikationsexpert?
För att trygga fortsatt arbets- och studiero bör anställda och studerande få ett tillfredsställande svar på frågan ”hur gick det så här? Samma önskemål har säkert också nästa rektor.
”Det som man inte kan tala om, det måste man tiga om”, sa filosofen Wittgenstein. Bäst för alla parter att dra en barmhärtig glömska över ärendet. Vet inte själv detaljer (utom rykten och vad jag läst på rikssvenska nätsidor) men kollegiet vet och de har rätt att fatta beslut. Och skyldighet.