Vi är på den ljusare sidan och den klara stjärnan på kvällshimlen hjälper
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vi är på den ljusare sidan om vårdagjämningen nu. Jag tar fram tanken när jag håller på att fastna i mörkare spår.
Det hjälper ibland. Solen hjälper. Den klara stjärnan på kvällshimlen hjälper. Att veta att Åbo svenska församling ordnar morgonandakt online hjälper.
Det blir vår och sommar, någon gång kommer viruset att dra sig tillbaka. Ingen epidemi eller pandemi har hållit på i all oändlighet, jag kan säga det utan att vara virolog. I annat fall skulle jag inte sitta vid tangentbordet och ingen skulle läsa tidningen.
Än en gång: man drar sitt strå till stacken genom att undvika att bli smittad, undvika att smitta. Båda delarna utför man på samma sätt, genom minimal människokontakt. Så mycket kan man veta utan att vara virolog.
Ett visst paket kunskap räcker för att det ska fungera, och att man undviker kannstöpande. Man ska inte operera på galen sida om sin kunskap när det är kris. Jag repeterar det för mig själv varje dag.
Människor därute just nu, jag ser den genom fönstret: inte många. En man i reflexväst som har ett reparationsuppdrag, barn som turas om i en gunga, en mamma som dirigerar och vallar dem. En boll ligger kvar på gångvägen efter ett annat barn som ropats hem. Det verkar som om det fanns en tidtabell för leken.
Bilarna som står på gatan har inte rört på sig på hela dan. Jag ser det genom fönsterglaset som isolerar mig från omvärlden. Då tänker jag på ”Väggen”, den märkliga romanen av Marlen Haushofer.
Där gör en kvinna sorglöst ett par släktingar sällskap till en jaktstuga i Alperna. Hon blir hemma på kvällen då de andra tar en tur till byn. På morgonen vaknar hon ensam – och en vägg av glas skiljer hennes stuga från dalen. Ingen levande syns någonstans.
Ett skräckscenario värre än epidemin: att bli ensam i världen. Men historien arbetar sig lugnt vidare, kvinnan (vi vet inte ens vad hon heter) är seg och påhittig, hon överlever. En dag kommer en ko gående, en ko som får en kalv, där få hon mjölk på köpet.
Berättelsen är en historia om anpassning och uthållighet. Och som vi vet: litterära dystopier ska man inte ta till sig i skala 1:1, det vore dumt. Haushofers berättelse kan tolkas på många sätt.
Glasväggar uppkommer inte över natten, inte ens i världen som den ser ut nu. Och framtidsprognoser i verkliga livet har av nödvändighet något fiktivt över sig innan de slår in eller slår fel, det måste vi också orka förstå.
Vi måste förutsätta att beslut i den svåra tiden tas med all möjlig expertis vid bordet. Var tacksam för att vi har expertis! Det har ofta varit de förhånade docenterna som sett till att forskningen hållits alert och frisk.
Det behövs många skikt för att ett samhälle ska rida ut en kris, och om man tillhör dem som bäst bidrar genom att lyda föreskrifterna, då ska man göra just det. Vem av oss är till slut utanför den kategorin, om man får lov att fråga? Jag repeterar allt detta dagligen.
Karantän – ordet lärde jag mig av Solveig von Schoultz. Jag läste ”Nalleresan” och i mitten av boken fanns en skylt där det stod ”KARANTÄN!!! TILLTRÄDE FÖRBJUDET”. De tre utropstecknen var ritade av Tove Jansson, som illustrerat.
I ”Nalleresan” åker några dockor och nallar på egen hand efter sina mammor, två finska krigsbarn som skickats till Leksand i Sverige.
Det är en tuff resa, men alla klarar sig. De klarar sig för att de får hjälp på vägen, men främst klarar de sig för att de håller ihop. Till och med den slarvigt sydda dockan Tulle, med stoppning av tupp-papper, klarar sig.
Det är en trösterik bok som passar alla åldrar, särskilt vuxna. Medan dagarna ljusnar ska jag läsa den igen.
Signaturen ACS återkommer i ÅU varje onsdag.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.