Vi är det vi bär
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Av president Joe Bidens installation i januari 2021 minns man tjugo månader efteråt mest Bernie Sanders yllevantar, som levde kvar som meme hur länge som helst, och Amanda Gorman, klädd i knallgult för största möjliga uppmärksamhet, som reciterade sin dikt ”The Hill We Climb”.
En hel värld fick gåshud, och till och med Lady Gaga, med gigantisk röd kjol och med en brosch som föreställde en gyllene fredsduva, extra large, kom otippat i bakgrunden.
Alla ville trycka dikten efteråt, så översättningar aviserades, i deras spår en debatt om vem som hade rätt att göra dem. Måste man i något slags hederlighets namn representera detsamma som författaren själv? Gormans agentur lät förstå att en översättare borde står nära genren spoken word och också gärna dela erfarenheterna av att vara svart.
Det gick till slut ganska hett till, och många förlag i Europa blev försatta i en knepig och oväntad situation. Översättare sparkades också från uppdraget. Till slut förklarades kraven med att dikten var ett specialfall för att den hängde så nära ihop med BLM, Black Lives Matter.
Kanske agenturen till slut förstod att de som översätter till små språk ofta har en kader med grymt yrkeskunniga översättare, att små språk måste ha det, och att det i en professionell översättares arbete ingår att sätta sig in i kontext och nyanser.
Översättningar brukar i regel också granskas noga, tillsvidare gör man det. Och översättarlämplighet är alltid en fråga om det enskilda fallet, generaliserar man kan man till slut måla in sig i ett oväntat hörn.
Ibland kan man dessvärre notera fall av översättningar (till svenska, mitt modersmål) där man vänt sig till en branschkollega hellre än en yrkesöversättare – och fått ett resultat med större eller mindre skönhetsfläckar.
I stället för att respektera ursprungstext och sitt eget modermål högst, har man fastnat vid vem författaren är. Jag spanar intresserat (och med viss bävan) efter vart detta kan leda. Emellanåt bokför jag missade idiom – tänker på dem som dokumenterade blåmärken. Det tycker många är gammalmodigt och elakt, utom de som är musiker.
Nästa år kommer en utgåva på svenska av Amanda Gormans dikter på förlaget Polaris, volymen heter kort och gott ”Dikter”. Men jag hoppas på att man hittar en annan titel, för utgåvan med hennes poesi (inkluderande installationsdikten) från 2021, som utgör en del av översättningarna, får man förmoda, har det suggestiva namnet ”Call Us What We Carry”.
Recensenter i engelskspråkiga tidningar har redan fört fram grubbel över hur översättare ska klara alla allitterationer och rim, värmt upp poänger ur den gamla diskussionen. Svaret blir: vi får väl se!
Speciellt för tonen hos Gorman är en drabbande triumfatorisk högstämdhet, som avviker från de många spoken word-grenar som arbetar med vardagligare uttryck eller provocerande ordval. Gormans dikter lyfter lugnt som örnar, seglar länge.
Motiven är glasklara. De rör den börda som de åsidosatta och diskriminerade kämpar med tills de inkluderas i det ”vi” som tagit sig rätten att tala och bestämma. En läsare som representerar ett vitt Finland (med medborgarjämlikhet, i alla fall på papperet) förstår att hen inte ingår i detta ”vi”.
Det har en omvälvande effekt på en, för dikten är inte avvisande, allt annat än det. Den vill att vi som är ett annat ”vi” ska lyssna.
Jag slår upp boken för ett avslutande citat, emot mig kommer: ”We write / Because you might listen / We write because / We are lost / & lonely, / & you, like us, / Are looking / & learning.”
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.