ÅU 02.02.2019 04:00

– Det här är det värsta sättet att göra något bra, sa De grönas Janina Andersson i Åbo fullmäktige i måndags och lät uppriktigt ledsen.
En stor del av mötet handlade om åtgärdsprogram som fullmäktige tidigare beslutat om och som nu tagit form. Fokus är på sociala frågor: hur förebygga utslagning bland ungdomar och unga vuxna, hur åtgärda ojämlikheten mellan stadsdelarna i Åbo, hur se till att bostadslösa får hjälp på lång och kort sikt och så vidare.
Det här är viktiga frågor, frågor som borde ena fullmäktige, men trots det så ledde åtgärdsprogrammet till en över tre timmar lång, irriterad debatt.
Det måste slå gnistor om politiken. Men mötet i måndags visade väldigt tydligt att gnistor skapas, inte bara av oenighet i sakfrågorna utan också av oenighet kring hur besluten ska tas.
Oenigheten finns främst mellan Vänsterförbundet och de övriga fullmäktigegrupperna.
Innan fullmäktigemötet i måndags hade fullmäktigegruppernas ordförande mötts för att gå igenom agendan för mötet.
Det som väckte kritik under själva fullmäktigemötet var att VF presenterade sju ändringsförslag som partiet inte nämnt när gruppordförandena möttes.
Därför fanns det heller ingen tid för de övriga partierna att bekanta sig med förslagen.
Därför röstades samtliga ner. Därför var Janina Andersson olycklig – för att förslag röstades ner, inte för att de var dåliga utan för att VF dragit fram dem från ingenstans (”puskista” var ett återkommande begrepp under mötet).
VF:s förslag handlade bland annat om tydliga måttstockar för åtgärdsprogrammens effekter, om gratis skolmaterial för andra stadiets studier och om en grundskola för de högre årskurserna i Pansio.
Nu röstades förslagen ner eftersom, som fullmäktigeordförande Elina Rantanen (Gröna) konstaterade, fullmäktige inte kan vara ett beredande organ i frågor som kräver beredning.
Med andra ord: VF:s tillägg till åtgärdsprogrammet borde ha dryftats och manglats lång tidigare.
Så varför lyfte inte VF tilläggen i ett tidigare skede, åtminstone när fullmäktigegruppernas ordförande möttes?
Så här förklarade ledamoten Jaakko Lindfors: Makten, ansvaret och beslutsfattandet hör till fullmäktige, inte kabinetten.
VF vill alltså hålla korten nära västen och visa sin hand först när fullmäktige sammanträder. Men partiet gör det onödigt svårt för sig när det på ett överdrivet sätt beskriver alla sammanhang utanför fullmäktige som misstänksamma.
Att diskutera ändringsförslag när fullmäktigegruppernas ordförande sammanträder är inte kabinettspolitik. Även om den politiska historien i Åbo är full av sådana fall – och även om kohandel fortfarande förekommer – så finns det inget som hindrar VF från att diskutera sin politik på slutna mötet och i fullmäktige.
Motsättningen är konstgjord, men den tjänar förstås ett syfte. Dels lyckas VF på ett tydligt sätt hålla sin distans till mitten- och högerpartierna.
Dels lyckas partiet hålla förslagen som sina egna – i motsats till att vara fullmäktigegruppernas gemensamma. Och när förslagen röstas ner, goda som de är, är VF redo att bära offerkoftan.
Övriga partier misstänker partiet för att vara mer taktiskt än genuint. Finns det fog för den misstanken?
Tja, det krävs två för att dansa tango, och den politiska taktiken finns inte bara på vänsterkanten. Därför kan vi säga att VF:s ledamöter är garvade nog att veta att plötsliga förslag i fullmäktigesalen har minimala chanser att överleva.
Ett sätt för partiet att visa att det verkligen tror på förslagen hade varit att försöka förankra dem i övriga fullmäktigegrupper.
Det är bra att VF understryker vikten av genomskinlighet och av fullmäktiges obestridliga roll. Men att skapa motsättningar där de inte finns gagnar ingen på lång sikt.
Från sidolinjen sett verkar det finnas ledamöter i VF:s fullmäktigegrupp som är mindre konfrontativa och mer samarbetsvilliga.
Det angreppssättet kan VF utnyttja mera, utan att för den delen tumma på sin integritet.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln