ÅU 08.03.2018 06:30

Den är fortfarande lika aktuell, boken som illustratören och designern Rachel Ignotofsky gav ut för ett par år sedan. Så här på internationella kvinnodagen känns det bra att plocka fram Ignotofskys verk ”Women in Science: 50 Fearless Pioneers Who Changed the World”.
I boken – som också blev en framgång som vykortsserie – hittas Ignotofskys charmiga illustrationer och korta beskrivningar av femtio framgångsrika vetenskapskvinnor, formulerade så att man bums vill veta mer. Men internets hjälp går det nu att läsa om dessa allt som oftast osynliga banbrytare, motarbetade på många plan, ibland rövade på sina rön, rentav snuvade på Nobelpris.
Det är bara att bläddra framåt i boken eller bland vykorten och förundras över alla dessa forskare. Boken och vykorten fungerar säkert bra som en sällskaplek. Vem vet vem exempelvis Maria Sibylla Merian var?
Vem? Hon var en 1600-talsforskare som var en pionjär i att studera insekter, framför allt metamorfosen. Det häpnadsväckande var också det liv hon lyckades leva. Bland annat skiljde hon sig från sin man och reste till Sydamerika för att forska, något som inte motsvarar bilden av 1600-talets normer. En som hade stor nytta av Merians forskning var den naturvetaren Carl von Linné.
I andra ändan av bokens och vykortens tidspektrum hittas exempelvis Katherine Johnson (f. 1918), matematikern och rymdnavigatören som hade en central roll i att räkna ut hur man ska ta en raket till rymden – och tillbaka. Det var hon som var i nyckelroll då den första bemannade rymdfärden, Apollo 11, landade på månen.
Det som slår en då man läser mer om de femtio kvinnorna är hur de motarbetats och fått kämpa för sin rätt att idka forskning. Uppfattningen om kvinnans (o)duglighet som forskare stärktes också av personer som i övrigt uppfattas som framåtsträvande nytänkare, som evolutionsteorins fader Charles Darwin:
’Den huvudsakliga skillnaden i intellektuell kapacitet hos de båda könen visar sig däri, att mannen kan uppnå en högre nivå (eminence) än kvinnan i allt han företar sig – det må sedan krävas djupsinnighet, förnuft eller fantasi därtill eller helt enkelt vara en fråga om att använda sina sinnen eller händer”, skrev Darwin.
Han räknade med att antalen framgångsrika män och kvinnor är ett bevis på att män är kapabla att uppnå en avgörande överlägsenhet över kvinnorna. Att på det här viset basera en slutsats är förstås i sig självt i allra högsta grad ovetenskapligt. Men Darwin var ett barn (en gubbe) av sin tid.
I de fall kvinnor tilläts bli forskare, var det väldigt svårt att omsätta teori i praktiken. Edith Clarke (1883–1959) fick forsätta forska och bli professor i elektroteknik då ingen ville anställa henne som ingenjör, trots allt det nya hon forskat fram om exempelvis elöverföring.
Som en snabb avstickare kan vi såklart notera att också andra än vetenskapskvinnor har varit osynliga. Vi behöver inte åka lägre än till Borgå och Fredrika Runeberg, vars insatser som författre och samhällsdebattör kom i skynundan för rollen som den ideala hustrun och husmodern. Hon led själv av den härkonflikten och det att hon som person blev osynliggjord.
Det har skett en hel del sedan dessa exempel, men inom vetenskapen tampas många kvinnor fortfarande med fördomar. Kvinnor är också osynliga på annat sätt: Varför har det exempelvis inte gjorts fler filmer eller teveserier? Det handlar inte om brist på otroliga berättelser. Ett exempel är skådespelaren och uppfinnaren Hedy Lamarr (1914–2000), som i första hand förknippas med den vita duken, men vars rön utnyttjas för vår moderna mobiltelefoner och annan trådlös teknik.
Nå, snart kommer i alla fall en ny teveserie om primatologen och antropolog Jane Goodall, kanske en av de mest kända senare vetenskapskvinnorna.
För många är kvinnor och vetenskap fortfarande en svår ekvation. Det fick Elise Andrew (f. 1989) uppleva då det gick upp för den stora publiken att det var en kvinna bakom den extremt populära populärvetenskapliga Facebookgruppen ”I fucking love science (ungefär ”Jävlar vad jag älskar vetenskap). De sexistiska påhopp Andrew fick stå ut med 2013 var hårresande, och fortfarande finns det forum där hennes kön i är fokus för alltsom på något vis är fel med FB-gruppen (som nu har 25 miljoner följare).
I universitetens och yrkeshögskolornas Åbo kan man kanske tro att det flesta av de gamla fördomarna redan har slängts i den akademiska sopkorgen. Det kan ändå löna sig att ta en titt på det som nu påpekas av europeiska institutet för könsjämlikhet, EIGE: ”Djupt rotade stereotypier är ett av de största hindren för kvinnor karriärer i den växande ICT-sektorn”, säger EIGE-direktören Virginija Langbakk, och hänvisar till statistik som verligen får en undra vart kvinnorna försvinner på vägen. Den här frågan kan såklart utvidgas till andra områden: vilka insatser görs för att avlägsna de fördomar och hinder som fortfarande finns kvar?

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln