Vem ska rädda skärgården?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Efter mina knappa två månader i journalistrollen, kan jag konstatera att inte ens sommarvärmen lyckas hålla de ledsamma eller mer oroväckande nyheterna borta ur flödet.
På Kimitoön, är konkursen av Västanfjärds Mekaniska Verkstad ett exempel på en sådan, mycket tråkig nyhet (ÅU 29.7.2021).
En verkstad som varit aktiv sedan 1930-talet och där ett familjeföretag nu, efter 35 år, tvingas lägga ner sin verksamhet.
Det är svårt att göra annat än beklaga, men situationen är förstås inte unik.
Mindre orters bycentrum har redan länge varit i kraftig förändring. Om serviceutbudet inte försvunnit helt och hållet, så har det åtminstone minskat. Artikeln om Kristian Bromans bränslestation och verkstad, i dagens ÅU, är ett exempel på detta.
Samtidigt växer det på annat håll i kommunen.
I Dalsbruk har gästhamnen utökats med vågdämpare, fler båtplatser, samt en nyöppnad bistro och tillhörande butik. På Kasnäsudden inleder man i sin tur i höst bygget av den nya paviljongen, som ska stå klar nästa vår.
Allt detta är såklart väldigt fint, men tecknen är nästan övertydliga: det är sommarsäsongen som livnär kommunen.
För mig är det här en omöjlig ekvation. För att sommarsäsongen ska kunna rulla krävs det fastbosatta på orten som sköter kommersen. Men om livet för dessa invånare försvåras, i och med all indragen service, vad händer då?
Samtidigt inser jag att jag själv är en del av problemet. Jag förutsätter att få fortsätta komma hit om somrarna och åtnjuta den sprudlande betjäningen, men har ingen avsikt att bo här året om, åtminstone inte inom den närmaste framtiden.
Helt och hållet ett personligt ansvar är det såklart ändå inte. För det spelar knappast någon roll att det finns folk som vill bo kvar, om det blir en ekonomisk omöjlighet.
Nu vill jag ju inte tro att det är så här det blir. Kimitoöns kommun satsar, precis som många andra i samma sits, hårt på att locka nya invånare ut till skärgården, och för tillfället ser det inte hopplöst ut.
En flytt till landsbygden och skärgården innebär ändå onekligen ett visst tålamod, som kanske är svårt att kräva av människor i dagens rappa samhälle.
Men om man är redo att prioritera naturens och lugnets närhet framför omedelbara lösningar och kompromisslösa bekvämligheter, så är det kanske trots allt något att överväga?
Om inte annat, så för glesbygdens framtid.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.