Vem ska hjälpa unga som är på glid då resurser skärs ned?
En grupp minderåriga tonåringar angrep tidigare i höst en trettonårig pojke i en park i Hammarbacka, rapporterade Turun Sanomat i går. Pojken misshandlades och rånades. De misstänkta är födda 2006–2009, uppger TS. Hälften av dem har fyllt femton, vilket betyder att de straffrättsligt ansvariga.
Nyheten är en av flera motsvarande om minderåriga som begår våldsbrott. I somliga fall har våldet varit särskilt vidrigt. Det var Forsbyfallet, där tre tonåringar dömdes för ett sadistiskt mord på en yngling.
I vissa fall har våld bland minderåriga kopplats till uppgiften om att det finns allt fler unga som faktiskt kan anses vara direkt farliga. I huvudstadsregionen finns det 100–150 sådana unga, enligt Helsingin Sanomat (10.11.20).
Ungdomsarbetare har till HS uppgett att de mycket oroade över fenomenet, som också är kopplat till några uppmärksammade våldsbrott.
Dessa unga kan inte sägas utgöra homogena gäng, men många av dem rör sig tillsammans och har koll på sitt nätverk via sociala medier.
Vad kan vi då säga om den verkliga utvecklingen, den som inte handlar om hur stora rubrikerna är? Enligt brottsstatistiken för perioden 1995–2020 gör sig 15–16-åringar skyldiga till hälften så många våldsbrott jämfört med förr.
Detta enligt Institutet för kriminologi och rättspolitik (Krimo).
Stölderna har minskat med över hälften, skadegörelse med ännu mer. Den stora trenden är att klart färre i den här åldersgruppen gör sig skyldiga till brott.
Då vi läser statistiken riktigt noga, inser vi att det här är endast en av flera trender: färre av de unga begår brott – men de som gör det har blivit en allt våldsammare kriminell grupp.
År 2020 borde vara en väckarklocka. Minderåriga begick i fjol fler brott mot liv än under de tre tidigare åren sammanlagt, enligt Polisstyrelsen.
Brotten är alltså allvarligare och de begås av en allt mindre grupp ungdomar.
Det här är inget huvudstadsfenomen. I Åbo ordnades i våras ett seminarium om ungdomar och allvarliga brott. Staden har också fått projektstöd av Justitieministeriet för ett pilotprojekt bland unga som uppvisar ett problembeteende.
Också i Åboregionen finns unga som beter sig exceptionellt fräckt och överlägset, också mot poliser (ÅU, 12.11.2020). Precis som i huvudstadsregionen verkar det inte handla om egentliga ”gäng” eller gängbildningsfenomen, enligt överkonstapel Matti Pippola, gruppchef för en fältövervakningsgrupp som bland annat arbetar med just unga. Åbopolisen har också en längre kartlagt dessa ungdomar, som också provocerar polisen öppet.
Det är knappast fel att anta att vi det finns en koppling till coronaepidemin. Hur många ”unga drabbas särskilt hårt”-rubriker har vi inte haft? Många föräldrar har haft det extra tungt sedan våren 2020, vilket har påverkat de unga.
I augusti skrev ÅU om hur ungdomsarbetsledare på sommarens konfirmandläger har lagt märke till ungas svårigheter att anpassa sig till ett normalt liv efter en lång tid av undantagstillstånd. Jobbiga känslor tar sig uttryck på förvånande sätt och samvaron kan vara svår.
Dessutom har vi coronavakuumet, det tomma offentliga samhället: när unga som redan är på det sluttande planet hänger med varandra i den tomma staden känns det som att ingen ser dem, bryr sig, stoppar dem. Unga gör dumheter, det hör till att göra så när man är ung. Men då ingen är där för att på något vis påminna om gränser, blir dumheterna allt värre, till det inte längre handlar om ”dumheter” utan om galenskaper.
Det är här vi landar i nyheten om polisens nedskärningsplaner. Om det också finns allt färre poliser på fältet, har det också en effekt.
Nej, polisen ska inte finnas på plats för att gripa de unga som gör sig skyldiga till något. De ska finnas där för att förhindra att något går fel. Det är som överkonstapel Pippola sade:
”Om vi dyker upp någonstans bara en gång, sticker de unga. Om vi visar oss fem gånger kommer de och snackar med oss.”
I det förebyggande arbetet har polisen en viktig roll i samarbetet med ungdomsarbetet. Om poliserna som syns och snackar blir färre, blir uppgiften svårare för ungdomsarbetarna. Samtidigt har vi vårdreformen: en del av de som nu arbetar med unga flyttas från kommunal nivå till de nya välfärdsområdena. En del av dem.
Bland annat ungdomssektorns paraplyorganisation Allians har varnat för att den här splittringen kan leda till att en del av den nuvarande verksamheten helt läggs ned.
Det finns en liten grupp ungdomar som allt oftare gör sig skyldiga till våldsbrott. Samtidigt blir de som ska förebygga detta bli allt färre. Det är skrämmande. För närvarande verkar det som om det inte går att göra annat än hoppas än att de som arbetar mer unga på något sätt lyckas försvara sina resurser – samt orka i sitt arbete.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.