Carina Holm 03.10.2019 04:10

Det sägs att den som före en föreställning på bio eller i en konsertsal kollar var nödutgångarna finns har bättre chanser att klara sig om något skulle hända och alla snabbt måste ta sig ut ur lokalen, än den som börjar titta efter nödutgångar när lokalen redan är mörk och i värsta fall rökfylld.
De som är med i frivilliga första hjälpengrupper eller inom friviliga brandkåren övar och övar och övar – för att de den dag något eventuellt händer ska veta vad de ska göra.
Det ska sitta i ryggmärgen – även om alla naturligtvis hoppas att färdigheterna aldrig någonsin ska behövas i verkligheten.
Även om det är svårt att vara beredd på det värsta är övning är en viktig del av beredskapen.
Skolorna brukar ordna utrymningsövningar på höstarna när terminen har kommit i gång, för att alla elever åtminstone en gång ska ha varit med om att snabbt ta sig ut ur klassrummet och veta var de ska samlas.
Numera övar också en del skolor motsatsen, där eleverna ska lära sig vad de gör om hotet kommer utifrån och det egna klassrummet är tryggast.
Samtidigt riktar Matti Waitinen, rektor vid räddningsskolan vid Helsingfors räddningsverk, skarp kritik mot skolornas och kommunernas säkerhetstänkande.
Kommunernas intresseorganisation Kommunförbundets Kommuntorget.fi har intervjuat honom efter våldsdådet i Kuopio.
Som rektor har han föreläst för otaliga studerande, lärare och rektorer om säkerhet i skolorna.
Ändå säger han att säkerhetstänkandet och -kunnandet i de finländska skolorna är bedrövligt.
Efter tidigare våldsdåd i skolorna finns det planer, som enligt Waitinen inte har omsatts i praktiken.
Också han betonar betydelsen av att öva – för att alla ska vara mentalt förberedda på att agera om något händer.
Till Kommuntorget säger han att övandet är på skolornas ansvar.
Samtidigt är det kommunernas ansvar, eftersom det är de som driver skolorna.
I praktiken händer det ändå att han blir hänvisad till vaktmästaren, när han besöker skolor för att tala om säkerhet.
Enligt intervjun är det få räddningsverk som bistår skolorna och undervisar dem i säkerhetsfrågor.
Enligt Turun Sanomat (2.10.2019) har Centralkriminalpolisen under fjolåret bistått lokala polismyndigheter att utreda och förebygga 340 fall av hot. Tiotals av dem anses vara allvarliga.
Det är förfärande siffror.
Samtidigt betonar Centralkriminalpolisens chef Robin Lardot för Helsingin Sanomat (2.10.2109) att Centralkriminalgruppens specialgrupp för att förebygga våldsdåd har behandlat dem för säkerhets skull, inte för att de annars skulle ha inträffat.
Han betonar också att Finland fortfarande är ett tryggt land.
Det är viktigt att komma ihåg. En ensam gärningsman ska ses som en sådan.
Samtidigt visar siffrorna om utredda hot att beredskap tyvärr behövs.
De som ligger bakom skolhoten har ofta det gemensamt att de är isolerade, inriktade på hämnd och att de idealiserar våld, säger kriminalinspektör Arto Tuomela (TS 2.10.2019).
Därför är unga människors psykiska hälsa en nyckelfråga när det gäller att förebygga liknande våldsdåd i framtiden.
Det har sagts förr och det tål sägas igen – det måste finnas stöd för den som behöver det redan i ett tidigt skede.
Samtidigt är det ingen lätt uppgift.
Vem knackar dörr i ödsliga studentkorridorer och frågar hur det mås bakom stängda dörrar? Vem knackar på ytterligare en gång, då dörren förblir stängd?
På vems ansvar är det om en myndig person vägrar öppna dörren trots upprepade påknackningar?
I ÅU säger Olli Pietilä, utbildningschef för data och handel vid Åbo yrkesinstitut, att en viktig känsla för ungas känsla av trygghet och välmående i skolan är att de känner att de är på rätt plats.
Samtidigt är det mycket begärt och minsann en utmaning för läroinrättningarna, i ett samhälle som kräver att människor målmedvetet studerar, blir klara och börjar jobba, trots att allt fler mår så dåligt att de knappt klarar av att komma till skolan.
Vem ska ta hand om de unga, speciellt om de unga som ställs eller ställer sig utanför?
Det förebyggande arbetet kan inte börja för tidigt, men kräver både resurser och kapacitet.
Det är ingen lätt uppgift, inte för någon.
Varför det går så långt att någon är beredd att ta till vapen för att ge sig på medstuderande är inga frågor med enkla eller entydiga svar.
Men att sådant på alla sätt måste förhindras är självklart.
Därför måste det finnas tillräckligt med resurser att upptäcka tidiga varningssignaler och kunna åtgärda dem.

Carina Holm
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln