Vem i hela världen … ?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Funderar på hur det ska bli sen. När jag lämnat livet på planeten men borde resa mig från de döda och avsluta några abonnemang som efterlevande, enligt reglerna, inte tillåts knyta ihop.
Det finns instanser i Finland som inte verkar veta exakt vad det är att leva och att dö. Det enda de håller sig till är reglerna. Läste om ett fall där änkan, som hade tillträde till sin avlidna mans e-post, efter hans död avslutade en av de anknytningar man har i ett ordinärt liv i Finland med motiveringen (det krävdes en sådan): ”Jag är död”.
Det är groteskt. Groteskt om man är inblandad, ganska komiskt också. Om det inte kommer nära.
Och jag vet. Man kan ha ett intressebevakningsarrangemang. ”Det lönar sig att vara förberedd”, trumpetas ut på klassisk dålig översättningssvenska.
Men liv och död jobbar ibland med helt oväntade drag, kanske man inte hann med allt det som skulle ”löna sig”. Kanske beror det på andra saker, det finns ett oändligt antal små och stora komplikationer som kan uppstå i ett liv.
Det enda jag vill är att bli behandlad som en människa och inte som en anhopning organiskt material som inte följer reglerna. Men av de instanser man måste ha kontakt med för sin överlevnad är det tandläkaren och skatteverket som behandlar mig som en sådan. De andra förhåller sig distanserat, ”sakligt”. Det finns ofta en förebrående underton som vibrerar under varje möte.
Kanske är jag lite nojig, men jag är uppvuxen under en period då finländsk uppfostran kryddades med förebråelse, i förebyggande syfte, om inte annat. Det har blivit något jag förväntat mig. Men nu finns inte längre den känslan hos tandläkaren eller hos skatteverket. Jag jublar över det.
De flesta andra kunde lära sig något av dem. Kanske har de insett att det ”lönar sig” att behandla folk som människor, det mesta går smidigt då.
Under pandemin – som inte är slut än, kanske inte på länge – upplevde många att de var helt bortglömda, som grupp, som individer. Det kan bli ett farligt läge, inte bara för grupper och individer, utan för hela samhället. Enskilda slutar att se sig som samhällsmedborgare. Tillit, det är något man packar ner längst bort i byrålådan.
Den akuta pandemiskötseln krävde direktsända presskonferenser och ständiga uttalanden av regeringspartierna. Och oppositionen hördes givetvis – jag tänker mig att människor i det mer eller mindre nedstängda Finland lyssnade mer än tidigare på riksdagens frågetimme.
Nu sipprar det också in rapporteringar från det så kallade fältet, och mer måste det bli, för människorna har riskerat komma ur fokus i samhällsrapporteringen. Vem kan man lita på? Det skulle jag vilja att man skrev om, och kanske lite mindre om sammansättningen i nästa regering.
Vem kan man lita på? Ett gammalt minnesspår skriker Hoola Bandoola Band (för dem som inte var födda då – tror det var 1972 – kan jag informera om ett en av deras låtar hette så)! Texten är som en rusig hallucination som klättrar fram till frågan: ”Vem i hela världen kan man lita på?”
På 2000-talet känns det lite barnsligt att ens ställa frågan. När man tänker på att till exempel den minister som är satt att vaka över det område man själv tycker att man representerar inte verkar insatt alls, jobbar mer för partiprestige än själva uppdraget.
Då blir jag arg på mig själv för att jag är naiv, och lite på Hoola Bandoola ganska grötiga text som är en explosion av besvikelse. Fast episoden med den döde som går igen för att avsluta sin livförsäkring skulle platsa där. Och låten går fortfarande dansa till.
Signaturen ACS återkommer i ÅU varje onsdag.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.