Krister Lindberg 01.08.2024 18:01

I ett litet brukssamhälle i ett lantligt Bretagne har Abel Deluc (Benoît Magimel) omkring 1870 en krog och stora skulder.

Han gifter sig med Rosalie (Nadia Tereszkiewicz). Med hemgiften kan han amortera lånet han fått av brukspatronen.

Äktenskapet vill inte ta sig. På bröllopsnatten får Abel en chock. Rosalie har hår över hela kroppen. Abel föredrar umgänge med en sexarbetare. Rosalies enda önskan är att få barn.

Filmen ”Rosalie” av Stéphanie di Giusto är löst baserad på vekliga händelser. Clémente Delait hade hypertrikos (onaturlig hårväxt), slog vad med byborna om att hon vågar visa sig med skägg, vann vadet och lät sig fotograferas lättklädd och sålde bilderna som franska kort. Tjänade pengar. Så och filmens Rosalie; resten är fiktion.

Den skäggiga damen lockar folk till krogen, krögaren blir rik och Rosalie får vänner, är omtyckt. Patronen, fabriksägaren, kapitalisten kan inte glömma att han i fyllan blev avvisad.

Han manipulerar och skrämmer folket och kyrkan med den ”onaturliga” som drar olycka över samhället. (En eldsvåda på fabriken och Rosalie blir felaktigt beskylld). Toleransen ställs på prov under grupptryck. Men Rosalie växer som person när hon blir allt mer medveten om vad det vill säga att vara kvinna.

Filmen och karaktärerna växer och sedan blir det märklig tomgång och lösa trådar. Manuset är flyktigt, inte tillräckligt underbyggt, detaljer antyds men utvecklas aldrig.

Trovärdigt men inte överraskande. Inte direkt förutsägbart men inte heller överrumplande, bara konstaterande. Slutet kommer för plötsligt med för många och för otydliga och framstressade antydningar. Vi vill veta mera om vad som hände i hjärna och hjärta hos Abel och Rosalie.

Regissören Stéphanie di Giusto har gjort en film tidigare: ”Dansaren” 2016. Den berättade om en fattig flicka i Amerika som åker till New York för att bli dansare, i början av 1900. Med envishet, visioner och kreativitet blev hon senare världsberömd under namnet Loïe Fuller tillsammans med Isadora Duncan.

”Dansaren” var en engagerande berättelse om alltuppslukande konst. Regissören är till professionen fotograf och grafisk formgivare; det kan anas i en film om konstutövande. De färdigheterna syns inte i skapandet av ”Rosalie”. Men de fina franska skådespelarna Benoît Magimel och Nadia Tereszkiewicz är förträffliga; personregin och personkemin fungerar.

Övriga premiärer

Pressbild

Mavka är en skogsfe, ung och levnadsglad. Mot förmodan blir hon vald till ny väktare av skogen. Andra feer och väsen i skogen är skeptiska; Mavka är för snäll. Det är hon men i slutändan visar det sig vara hennes styrka. Under brinnande krig blir hon förälskad i en musiker, en människa, och hoppet lever.

Den ukrainska animationen ”Mavka: Skogens väktare” bygger på poeten Lesia Ukrajinkas ukrainska versdrama Lisova pisnja från 1911. Plus ukrainsk mytologi: Djupt inne i de ukrainska skogarna finns hemligheter som länge varit dolda för människor. Här bor skogsfolket som skyddar de gamla träden och allt levande liv mellan dem.

En gång brände en rik sågägare ner hela skogen för att komma åt ungdomskällan, för att få ännu mera pengar och makt. Sedan dess har människan haft portförbud till den skogen. Men nu dyker kapitalistens dotter upp och manipulerar de hittills nöjda byborna; de underkuvas, de lovas rikedomar, de övertalas: Skogen med djur och väsen ska med våld förstöras.

Den rika ska bli rikare och allsmäktig. ”Mavka: Skogens väktare” är en allegori. Men animationen är ändå en saga som alla folk i alla åldrar kan njuta av. Bilderna och figurerna är färgstarka och berättelsen är spännande, informativ och rolig. Filmen låter oss se och höra hur musiken förenar och kan bidra till förståelse och förälskelse, och kärleken övervinner allt.

Pressbild

Animationen ”Sylvanian Families filmen: Den stora gåvojakten” är en gullig film och berättelse för biografens allra yngsta besökare. Huvudpersonen är en liten kramgo kaninflicka som bor i världens bästa by, Sylvania. Kaninmammans födelsedag närmar sig. Fort, fort, hitta på en gåva. Med lite hjälp av en vän hittas det på: En hatt? En saxofon? Etc. Allt är eget konstruerat men på något sätt går något snett hela tiden. Det är tanken som räknas?

Filmen påminner om forntiders dockanimation, dock uppsnyggat med modern teknik. Lärdomarna om vikten av vänner, familj och natur är inte påklistrade och äventyren i skogen och i luften är intressanta. Och kärleken är vacker. Men filmen är nog mera tv än film?

Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com

Dela artikeln