Krister Lindberg 23.08.2024 15:40

Berättelsen om en familj i Marseille, filmen ”Drömmen lever vidare” (Et la fête continue!) är sympatisk och rörande. Om än med teateraktiga inslag och lite tomgång. Samt mycket franskt prat. Framåtrörelsen följer livets rutiner.

Berättelsen är skriven och regisserad av den franska diskbänksrealisten Robert Guédiguian från Marseille. Sin vana trogen engagerar han i huvudrollerna sin fru Ariane Ascaride och den alltid sympatiskt fantastiska Jean-Pierre Darroussin.

Av Guédiguians tidigare filmer har vi sett och beundrat ”Snön på Kilimanjaro” (2011). ”Drömmen lever vidare” är hans tjugoandra fantastiska, varmt humanistiska film.

Arkivbilder från 5/11 2018. Två bostadshus i fem våningar rasar plötsligt ihop med buller och brak. Demonstrationer. Stad och fastighetsägare, gör något! Berättelsen i nutid är färgad av femte november; aktivister, politiska kandidater och männen på gatan hjälper utsatta hitta beboeliga bostäder bland annat. Handräckning behöver även flyktingarna.

I centrum står matriarken och änkan Rosa (Ariane Ascaride). Hon har två vuxna söner, båda läkare men den yngre är krögare i ärvda krogen. Två barnbarn. Yngre sonen är förälskad i en skådespelare och körledare (mycket sång speciellt i början av filmen). Han ska gifta sig med henne; många barn?

Rosa kokar sin speciella pasta åt barn, barnbarn och kommande släkting. Rosa blir om ett par veckor pensionär från stressande sjuksköterskearbete. Rosa (efter Luxemburg) är vänstersinnad kandidat i kommunalvalet. Hon är desillusionerad, hon är trött. Hon ger upp?

Sonens blivande svärfar (Darroussin) kommer till Marseille. Han vill kompensera en frånvarande far. Han har alltid, också nu, försjunkit sig i böcker.

Dottern har nu i sin tur inte tid. Pappan bjuder ut Rosa; de äter tillsammans, ett glas vin… De blir nära och kära vänner. Med rörande scener som följd. De vuxna emellan, och när Rosa berättar för sin vuxna son.

”Drömmen lever vidare” är en hjärtevärmande och vänlig film om sociala frågor, kärlek, att bli äldre och klokare, och humanism.

Berättelsen tangerar oräkneliga sociala missförhållanden och i den anspråkslösa filmen träffar vi många härliga personer och karaktärer. Sådant värmer.

Övriga premiärer

Pressbild/Larry Horricks/Lionsgate

En onödig nyfilmatisering av den uppskattade ”The Crow” från 1994, skräckfilmen som bygger på James O’Barrs grafiska roman. Den nya filmen börjar lovande; visuellt snyggt och med en vacker kärlekshistoria mellan Eric (Bill Skarsgård) och Shelly (FKA Twigs; ett namn faktiskt).

De tu dödas brutalt, ty djävulen behöver bra typer i sitt helvete. Hin håles utsände advokat, en hypnotiserande vampyr spelas äckligt av Danny Huston. Privatsekreteraren tolkas djävulskt av Laura Birn.

Den dödade Eric springer död omkring bland, tills vidare, levande. Han har offrat sig mot att Shelly får komma tillbaks.

Mot slutet av filmen slaktar han folk urskillningslöst. Berättelsen blir alltså alltmer motbjudande. Utöver de traumatiserande händelserna i barndomen och kärleken i vuxen ålder bjuder filmen på noll förnuft. Upphovsmannen till dravlet och den kommande floppen är regissör Rupert Sanders. Bill Skarsgård är oskyldig. Manuset står Zach Baylin och William Schneider för.

Vid pressvisningen sa undertecknad: Filmen saknar drive. Kollegan sa: Filmen saknar allt.

Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com

Dela artikeln