Krister Lindberg 04.08.2022 20:12

”Balladen om en vit ko” kritiserar (igen) samhället i Iran. Att en så här skarp kritik kunnat slinka igenom censuren förvånar. (Jafar Panahi fick nyligen ytterliga fängelse bara för att han ringde och frågade om en kollega!) Den vita kon är en symbol för oskyld dömd och avrättad. Iran vidhåller dödsstraffet.

Filmen berättar om en ensamstående mor med en åttaårig dövstum filmälskande dotter. En prolog och berättelsen tar vid ett år senare. Ett år efter det mannen/pappan blivit avrättad. Oskyldig. Den skyldiga träder fram.

Efter det besöks änkan Mina av en Reza (Alireza Sani Far) som säger sig vara den avrättades vän. Han säger sig betala tillbaks ett lån. Han blir insläppt och Mina blir vräkt enär hon haft besök av en man. Mina spelas briljant av Maryam Moghadam (som också skrivit manus och regisserat). Reza fortsätter hjälpa Mina. Hur goda vänner blir de? Vem är han? Hur slutar filmen?

En änka är värre än en narkoman, säger bostadsförmedlaren men Reza har en överflödig lägenhet …

Parallellt dyker svågern upp och svärfar vill ha Mina och hennes pengar. Via rättssalen om så behövs.

Överraskande annorlunda

Filmen ”Balladen om en vit ko” är en unik film med ett unikt filmberättande. Fakta och information delges verbalt; känslor och intuition via bilder. Ord och bild är åtskilda. Ofta bara bild, en bild av en stängd dörr och vi får fantisera ihop vad som händer bakom dörren medan kameran sakta drar sig tillbaks. Vad betyder det när Mina målar läpparna? Kameran är ständigt nära personerna och vi kan avläsa vad de tänker och känner. Skådespelarna kan på det sättet vara minimalistiska i uttryck och i replik. Ingen musik.

Vi får hela tiden själva avgöra vad som händer och det händer hela tiden i det smarta manuset som servera nödvändig information i spännande portioner. Vi kan lista ut vad som är dröm, fantasi eller grym verklighet. Även slutet som är helt logiskt, men helt upp till oss. Mina får brutalt veta vem den hjälpsamma är.

Det är Guds vilja. Om en eller flera domare dömer fel så är det Guds vilja, och den viljan kan inte ifrågasättas eftersom den är gudomlig. Männens absoluta makt över kvinnan är, just det. Och rättsväsendet: om man känner de rätta männen så slinker vad som helst igenom.

Kvinnan i filmen vill få en offentlig ursäkt, inte bara en symbolisk ekonomisk ersättning. Mannen vill bot. En berättelse om skuld, hämnd, förlåtelse. Ånger och upprättelse. En skarp kritik av rättsväsendet med dödsstraff (och annat), korruption och ”Guds vilja”. En film som berör mera än väntat. En överraskande annorlunda film.

Semester på stugan mitt i naturen. Mamma, pappa och en snäll pojke som kan allt om fjärilar. När de är på väg  till lägenheten i staden upplever grabben en konstig vindpust och hemma hittar han en rebellisk älva i garderoben. Älvan, en tioårig flicka, är en blandning av Pippi Långstrump, Karlsson på taket och Eleven från Stanger Things.

Älvan tar pojken på flygturer och från ovan kan de se att något är på tok i naturen. Fåglarna dör medan växterna frodas när de blivit besprutade av ett mirakelmedel. Och allt och alla blir snygga och snälla.

Det är en girig vd:s fel. Grannfarbrorn är ju bara en uppfinnare på gödselfabriken, så ock pojkens far.

Bekämpningsmedlet (i det här fallet samtidigt skönhetsmedlet) hade ännu nyligen ett namn i medierna, medlet som dödar inte bara maskrosor.

Pressbild

I ”Sihja, Rebellälvan” räddar barnen världen från en naturkatastrof. Filmen börjar med imponerande bilder på kryp och med hisnande kameraåkningar genom skog och över fält. Därefter är bildberättande billigt och hafsigt.

De vuxna spelar rutinmässigt professionellt, barnen är så bra som regissören Marja Pyykkö tillåter. Det är manuskriptet som inte tillåter något trovärdigt eller överraskande men nog mycket flås; man ska inte vara för snäll, inte för prydlig. Barn bör tillåtas och förses med en gnutta anarki à la Pippi, lite attityd à la Karlsson. De övernaturliga krafterna kommer från en Netflixserie.

Filmen tilltalar inte en vuxen publik. Man blir lätt irriterad. Berättelsen är riktad till plus minus sjuåringar och vi antar att de fascineras av eller skrattar åt anarkin, att de förfasas över hur makt- och vinningslystnad kan förstöra naturen och människan. Spoiler: Det var inte kapitalet, det var den onda och galna vetenskapsmannen.

Krister Lindberg

Krister Lindberg

Dela artikeln