Krister Lindberg 01.09.2023 10:00

Lappo våren 1976. Då patronfabriken exploderade dog 35 kvinnor och fem män och många skadades allvarligt. Filmen ”Lapua 1976” som egentligen är tre filmer i en handlar om någonting annat.

En ung man (Konsta Laakso) arbetar som mekaniker i hallen där patronerna får sitt krut och slutliga utformning. Han är också brandsoldat, med dåligt samvete: var han feg eller bara rädd när han oerfaren försökte rädda ett barn ur lågorna? Han bor med sin mamma som har en minnessjukdom. Han är filmens huvudkaraktär.

Till fabriken kommer en ung dam (en förtjusande Linnea Leino). Hon börjar arbeta i hallen där patroner fullbordas. Som dotter till patronen, högsta chefen på fabriken, vill hon lära sig tillverkningen av ammunition från grunden.

Mekanikern och chefens dotter flirtar ömsesidigt. Patronen (Hannu-Pekka Björkman) säger: ”Håll dej borta från min dotter, eller…”.

Det framkommer att ungdomarna kände varandra mycket väl för tio år sedan. Och att patronen var lika eldfängd redan då: dottern skickades någonstans. Nu är hon förlovad med en läkare! Kärleken över klassgränsen är släckt.

Eller? Nej! Såpoperan, kärleksfilmen à la fyrtiotal à la ”Suomi Filmi” har en fortsättning. Hjärtskärande.

Och sedan, mot slutet av filmen, exploderar det på riktigt.

Fabriken är skickligt rekonstruerad med autentiska maskiner lånade från museet. Explosionen. Ett svampmoln, rök och aska. Ruinerna är filmade, skickligt, på ett skrotupplag. I och för sig är produktionen professionell. Också slutet (”den tredje filmen”) är påkostat.

Hade gärna sett mera av samhället Lappo och lärt känna arbetarna bättre

Filmen ”Lapua 1976” är regisserad av Toni Kurkimäki. Hans rötter finns i Lappo. Hans far överlevde olyckan och han har kunnat berätta om hur det var där då förr i tiden, och decennier framöver. Före, under och efter olyckan.

Vi hade gärna sett mera av samhället Lappo och lärt känna arbetarna bättre.

Vi hade också gärna suttit i spänning och beundrat ett manus som förebådar eller antyder vad som komma skall. Och varför.

Berättarrösten säger att ingen vet hur eller varför. En skicklig berättare (som till exempel Risto Jarva var i tiderna) vågar spekulera och säga: ”Så kan det gå när vinst går före säkerhet.”

Bildberättandet är trevande, ibland förvirrande men fotot är överlag snyggt. (De vackra närbilderna som är minnesbilder återkommer fem gånger för ofta). Skådespelarna är kunniga och gör sitt bästa i en oerfaren regissörs regi.

Patronen Hannu-Pekka Björkman är fantastisk trots sitt gormande i en viss scen som också dramaturgiskt överraskar.

Varför funderar vi på: Vad hände med den unge mannens far (som skulle ha varit stolt nu)? Var är patronens hustru, mor till patronens son och dotter?

Varför vill chefens son ett fadersmord, egentligen. Alltså frågor utöver varför fabriken exploderade. Och den återkommande frågan: Var är producenten som kan läsa manus?

Övriga premiärer

Pressbild

Hannu Rantala är sjukpensionär i Raumo. Han är blint hängivet intresserad av lodjur. Han har satt upp tiotals och åter tiotals viltkameror i skog, mark och vid egnahemshuset.

Det mesta vi får se, ser vi via viltkamerorna, inspelat eller live: Svartvita korniga nattbilder och lodjurens ögon är som strålkastare. Några djur visar sig i dagsljus och vi får se hur en lokatt ser ut vilket är imponerande.

Men vi ser aldrig att Rantala får se ett lodjur med egna ögon; ändå säger han att han kan prata med lokatterna. Han säger också att han ser vargar och annat vilt i bastun när han badar.

Dokumentären ”Ilveskuiskaaja” är konstnärlig med sin musik och sitt drömlika tempo.

Hannu Rantala är karismatisk, också som schaman, och ingen tvivlar på hans genuina intresse och oro. För naturen och lodjuren.

”Du kan vara vad som helst.” Dokumentären ”Rotat i Finland” berättar om söner till svarta korgbollsspelare som slagit rot här. Om far och son, relationer och om finskhet.

De äldre kom till Finland på sjuttiotalet. I dag är de yngre spelarna finska påverkare, socialt och politiskt med fädernas kunskaper och erfarenheter i ränseln. Två generationer som kämpar för en mer jämlik värld, i Finland, i sanning.

Krister Lindberg

Dela artikeln