Veckans premiär: Präriens och psykets demoner
The wind
USA 2018
HHHHI
Regi: Emma Tammi
Manus: Teresa Sutherland
I rollerna: Caitlin Gerard , Ashley Zukerman, Julia Goldani Telles, Miles Anderson, Dylan McTee, Martin Patterson
1:26 F16
Den amerikanska indiefilmen ”The wind” är en skräckfilm och en vilda västern. John Ford möter Stanley Kubricks ”The shining”.
Präriens öppna landskap, personer instängda i stuga och mentala rum. Om artonhundratalets invandrade nybyggare.
Huvudrollen spelas av Caitlin Gerard. Elizabeth och Isaac (Ashley Zukerman) bor i ett fallfärdigt hus mitt i ingenstans; ingen granne tills vidare på flera mils avstånd.
Frun väntar på äkta mannen som kan vara flera dygn i sträck borta, till staden för att inhandla förnödenheter inför vintern, eller det ena med det andra.
Det är inte bra för hälsan att vara för mycket ensam, att ha för mycket att hålla reda på; värme i huset och foder för husdjuren.
Eller att försöka hålla vargarna på avstånd.
Ett yngre par (Julia Goldani Telles och Miles Anderson), båda med tummen mitt i handen, flyttar in i ett tomt hus, några kilometer bort.
Ska det gamla och det nya paret komma överens?
De unga behöver mycket hjälp i det praktiska.
Men där uppstår även eventuella tycken, och svartsjuka. Och graviditeter.
Filmen är annorlunda berättad. Den kräver uppmärksamhet i och med att regissören Emma Tammi leker med tiden.
Vi vet inte alltid, eller genast, vad som är tillbakablick, nutid eller ett förebådande.
Berättelsen utspelas alltså på tre tidsplan.
Nu, då eller senare växlar drastiskt, ofta med skrämmande ljudeffekter, som i en skräckfilm, och inte bara när demonerna dyker upp.
Denna lek med tiden fascinerar och gör en ganska enkel intrig intressant och – spännande.
Vi ser demonerna, vi ser vad demonerna från prärien ställer till med, eller har ställt till med, kommer att ställa till med …
De agerande karaktärerna i filmen är män, men vi ser, hör och upplever allt ur kvinnans perspektiv.
Männen varken ser eller hör och därmed tror de inget och vet än mindre.
Vad ska vi tro?
De för oss okända skådespelarna är trovärdiga i sina respektive roller;
Caitlin Gerard, i sin ensamhet eller i sällskap med demoner (verkliga, eller inbillade men ack så verkliga), måste (och hon kan) uttrycka mångt och mycket med enbart anlete och kroppsspråk, plus filmens ljud.
Fotot av Lyn Moncrief är genuint, som hämtat från genrens klassiker. Manusförfattaren Teresa Sutherland har visat framfötterna; vi ser fram emot flera filmer med hennes handstil.
Jo, den debuterande regissören Emma Tammi har på fars sida sina rötter i Finland.
Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.