Krister Lindberg 11.08.2022 15:07

Barnfilmen för hela familjen ”Lill-Zlatan och morbror raring” bygger på Pija Lindenbaums bilderbok för barn 3 till 6 år.

Filmen behåller den skruvade humorn men innehåller också ett och annat för den vuxna att tänka på.

Regissören heter Christian Lo och för filmmanuset svarar den skickliga barnfilmsregissören Ella Lemhagen.

Ella är 9 år och kallas Lill-Zlatan (en charmig Agnes Colliander) för hon älskar sin boll; men hon spelar alltid fotboll ensam.

Lika mycket älskar hon sin morbror Tommy (Simon J. Berger). Han har samma humor och han gillar samma saker. Ofta smått galna saker och hyss.

Ellas föräldrar åker till Mallorca. Ella ska bo hos mormor (Inger Nilsson) och äta hennes fläskpannkakor som hon hatar.

Lill-Zlatan rymmer. Till morbror, som egentligen inte har tid med barn just nu. Han, hår- och frisyrkonstnären, står inför viktig vernissage.

Och än värre: en Steve flyttar in hos Tommy. Steve kommer från utlandet och är morbror rarings pojkvän. De ska gifta sig, framkommer det.

En outhärdlig svartsjuka slår till, Lill-Zlatan ser rött. Sabotage! Ella försöker få inkräktaren dra dit pepparn växer.

När hennes egna skrämselidéer tar slut får hon hjälp av en klasskamrat. (Otto ser exakt ut som pojken i Wes Andersons ”Moonrise kingdom”). Otto har tama och busiga råttor, han har pruttkudde med odörer, han har galna och geniala idéer. Som verkställs.

Men Steve tycks vara immun mot allt. Han är förälskad och han önskar samtidigt vinna Ellas vänskap och förtroende.

Och morbror då? Kär accepterar han vad som helst.

Skådespelarna är förträffliga. Sällan ser vi så talande blickar som hos flickan Agnes Colliander. Eventuellt gör den begåvade Simon J. Berger sin roll som kändisfrisör snudd på karikatyr? Mormor Inger Nilsson är ljuvlig och hennes trillingar, vuxna män i mammas kjolfåll, är coola. (De kommer att bjuda på en spännande och originell biljakt senare).

Persongalleriet är udda och mångsidigt men i filmen och i den här berättelsen är ingen så att säga speciell.

Alla är som folk och berättelsen är verklighetsnära och trovärdig. Så här känner barnet inför, som det upplever det, svikande vuxna.

Karaookeparatiisi: Sympatisk finsk dokumentär

Den sympatiska finska dokumentären ”Karaokeparatiisi” har samma grundidé som Joonas Berghälls ”Miesten vuoro”.

Berghäll filmade män i mest överraskande bastumiljöer, allt från telefonkiosk till gamla bilar via traditionell sauna.

Männen öppnade sina hjärtan i stort förtroende.

På liknande sätt närmar sig Einari Paakkanen karaokefolket som sjunger i bilverkstaden, på campingområdet och i bastun. Men oftast på traditionell estrad.

Vi får följa med karaokevärdinnan Evi lite överallt i landet Finland. Evi riggar upp sina mikrofoner och monitorer och folk står i kö i Hangö eller i Kuusamo och i Karleby.

Kvinnor och män i alla åldrar sjunger så bra de kan; många är närapå professionella, andra medger sina brister men sjunger ändå och av hjärtans lust.

Känslorna får utlopp. Det finländaren inte kan prata om, det får utlopp i finska schlagers.

Vi träffar bland andra änkemannen Kari som hoppas på en dejt men sjunger i verkstaden, Elina har Parkinsons sjukdom, kan inte gå men nog dansar hon när hon får uppträda. I en trygg regi berättar hon också om sin sjukdom och sitt hopp om en lindrande operation.

Laura förlorade sitt barn och bara karaoke håller ihop äktenskapet.

Toni är blyg men vågar släppa loss på estraden.

Glädje och sorg. Älska och sukta. Med mikrofonen i hand.

En snygg produktion. Mycket tid och arbete har lagts ner på planeringen och genomförandet. Bilen susar genom vackra landskap vinter som sommar, natt som dag, ofta filmad från ovan.

Överlag snyggt foto av Marita Hällfors i alla de många miljöerna. Ljudspåret är också njutbart.

Antagligen har det varit mycket umgänge före och under inspelningen; vi upplever en absolut tillit till kameran och regissören. De som pratar, de pratar hellre än berättar, de agerar som professionella skådespelare.

Vi känner sympati och empati för var och en. Värdinnan medräknad. Hon vill krama alla. Efter en jobbig barn- och ungdomstid ville hon bli terapeut. Det hade hon inte råd med; i stället läker hon själens sår med karaoke. Kram.

Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com

Dela artikeln