Krister Lindberg 11.04.2024 18:22

Kapten Ludvig Kahlen (Mads Mikkelsen) bor anno 1755 på fattighuset för veteraner. Han tänker inte ge upp. Han har en idé.

Kungahuset behöver pengar och kungen yrkar på att den obrukbara heden på Jylland ska koloniseras. Ingen har ännu fått någonting att växa där.

Kapten Kahlen har en idé; om han får tillstånd så ordnar han odlingsmark med egna pengar (de är få) mot att om han lyckas blir adlad och får egen herrgård och hyfsad pension. Uppdraget är omöjligt, var så god säger korrumperade tjänstemän.

Kapten Kahlen är envis, självisk, paradoxalt empatisk och kräver det det hart när omöjliga av sig själv och av dem han lyckas anställa: en man och hans fru som är på flykt från en grym godsägare, och senare ett svenskt rövargäng.

Skicklig regissör

Kapten Kahlen har en idé, i filmen ”Bastarden”. Han har krigat i Tyskland, och ätit potatis. Potatis växer var som helst. Bara frosten kan förstöra skörden.

Bildligt talat visar sig den stora nattfrosten vara godsherren De Schinkel (Simon Bennebjerg). Han tror sig äga allt, människorna och heden. Han är länge skrattretande, en karikatyr.

Men skrattet fastnar i halsen när han visar hur urbota korkad och grym han är. Den verkligt skickliga regissören Nikolaj Arcel frestas inte av spekulativt våld. Det fysiska våldet hör vi mera än ser, det andliga våldet syns och hörs. Kapten Kahlen vet vem och vad han har emot sig. Hans far var en godsherre som våldtog tjänarinnan och lämnade henne, kaptenen är en bastard.

Danska filmmakare är bland de bästa i världen. I den här skandinaviska vilda västern händer egentligen ganska lite och den dramaturgin överraskar inte (men den är intelligent); man kunde påstå att handlingen är förutsägbar.

Och att slutet är onödigt sentimentalt. Eller att det är Mads Mikkelsens fantastiska uppenbarelse och skådespelarkonst som räddar ett tunt manus. (Manuset bygger på en roman som bygger på verkliga händelser).

Vacker miljö

Utöver Mikkelsen levererar ”Bastarden” filmmagi. Landskapen och filmfotot samt något magiskt som klistrar publiken vid filmduken.

Vårt undermedvetna som ser nutiden i sjuttonhundratalet? Främlingshat och rädsla, invandring, korruption och galna härskare?

Filmen (och Mads Mikkelsen och hans kolleger) är vacker och strävt romantisk. Huvudkaraktären växer, han och flera andra blir bättre, humana.

Övriga premiärer

För några år sedan såg vi en femstjärnig dokumentär om Amy Winehouse, ”sångerskan och låtskrivaren, känd för sin djupa altröst och sin eklektiska blandning av musikgenrer som rhythm and blues, soul och jazz”.

Med dokumentären i minnet är det svårt att tycka om den fiktiva ”Back to black” av Sam Taylor-Johnson med Marisa Abela i huvudrollen. En misstanke: har sångerskans föräldrar ett finger med i produktionen?

Filmen flödar av musik, och brännvin och droger. Samt olycklig kärlek som leder till katastrofalt giftermål med Blake Fielder-Civil (Jack O’Connell) som leder till att sångerskan dör 27 år gammal i alkoholförgiftning, enligt sluttexterna.

Marisa Abela imponerar som skådespelare och sångare och smink, klädsel och kroppsspråk gör henne till Amy Winehouse. Men manuset och det manuset fokuserar eller lämnar bort rår hon inte på.

Filmen ”Lupin III – Slottet i Cagliostro” från 1979 är producerad av Studio Ghiblis och regisserad av legenden Hayao Miyazaki (bland tiotals andra: ”Spirited Away”, ”Porco Rosso” och nu senast ”Pojken och hägern”).

Gentlemanna- och mästertjuven Lupin den tredje jagar sedelförfalskare, hamnar i staden Cagliostro och får en grym adelsman emot sig.

Komedi och James Bond-parodi, fartfyllt och överdrivet med glimten i ögat. Snabba bilar (Fiat 500) och en Lupin utan höjdskräck som skuttar på tak eller längs bergstup och annat – överdrivet. Samt fagra damer att rädda och eller stjäla hjärtan. Klichéer och stereotyper, Miyazakis ironi, men vi hade gärna sett mera av Lupins kompisar; samurajen säger inget.

Teckningarna, animationerna är stiliserade och annorlunda. Men snygg estetik (och musik) i ett nostalgiskt sken.

Krister Lindberg

Dela artikeln