Krister Lindberg 01.09.2022 18:43

 Den finska science fiction-filmen ”Veden vartija” är samproducerad med, och inspelad i, Estland, Tyskland och Norge. Manuset (Ilja Rautsi) är baserat på Emmi Rantanens bästsäljarbok ”Teemestarin kirja ”. För regin står Saara Saarela, Kjell Lageroos har filmat.

I en avlägsen framtid, om hundra år, är vattnet på upphällning; till och med regnet är förgiftat. Allt vatten måste renas innan förtäring. Flora och fauna finns inte längre. Endast människor. Och militär och statsmakt, en totalitär makt som dödar vattentjuvar och gömmer undan vattentillgångarna (som finns, men var?).

Filmen är mycket påkostad; det kostar när allt från fordon till byggnader ska se annorlunda ut och allt ska vara färglagt i en dystopisk gråskala. Huvudpersonen Noria (en enastående Saga Sarkola) är dotter till nyss bortgångna temästaren i byn.

Hon fortsätter ceremonierna, hon får vatten från en hemlig källa. Bästa vännen Sanja (Mimosa Willamo) samlar skrot, hon kan svetsa och laga och även hon kan lura myndigheterna. Bland skrotet hittas cd-skivor från den gamla goda tiden, ljudinspelningar som berättar: det finns rent vatten, omätligt mycket vatten finns…

Med livet som insats, trotsande diverse officerare (Lauri Tilkanen, Pekka Strang) söker väninnorna sanningen.

Berättelsen var en metafor när den skrevs. Nu har verkligheten hunnit fast och förbi. Ingen science fiction, ingen metafor längre.

Filmen förlitar sig på känslor och atmosfär; berättelsen tar sig framåt längs en rät linje. Det är svårt att engagera sig i personerna och situationerna. Intressant och snyggt, välspelat och korrekt. Men karaktärerna, de må vara protagonister eller antagonister, överrumplar inte, inte i handling, inte i empati alternativt kallsinne. Och så sätter man sig i bilen och kör raka vägen till facit.

Det är inte filmens eller filmmakarnas fel. Världen har förändrats sedan filminspelningen.

Pressbild

Samay (Bhavin Rabari) är en indisk pojke i tio års åldern. Han bor i en by med tågstation. Och en biograf. Samay får inte gå på bio, bio är synd.

Om eller när han sett en film blir han slagen av sin far, teförsäljaren vid stationen. ”Filmtjuven” är en originell och härlig kärleksförklaring till filmen.

Den lilla pojken är uppfinningsrik och äventyrlig. Efter att ha sett en film är han besatt. Besatt av ljuset och tekniken och berättelserna. Tillsammans med sina jämnåriga vänner gör han på lek övertygande och informativt en filminspelning.

Och helt fantastiskt och informativt: vännerna, småpojkarna, bygger en fungerande filmprojektor. Av en symaskin, cykelhjul och annat skrot.

Samay blir vän med mannen som sköter biografens projektorer. Samay mutar med mammas matsäck och får i projektorrummet se all världens filmer.

 Han får klippa film, spola film, ladda projektorerna. Men detta utspelas 2020 och en dag är projektorerna och filmrullarna borta. Ersatta av en laptop.

Berättelsen om film och kärleken till film fokuserar på pojken som söker ljuset och filmens innersta väsen. Andra är biroller. Pojkar och män. Ändå finns där driftiga flickor i bakgrunden.

Samays mamma är förtjusande men hon lagar bara mat, mycket närbilder på mat.

Hon bara ser på; hela byn bara ser på när barn misshandlas. Samay ser på när filmen misshandlas, han ser hur projektorerna förvandlas till metall och filmerna till plast.

Vi hade väntat oss mera magi och filmmagi. Berättelsen är sentimental och illustrerande. Vacker och fascinerande också i bild. Men hur ska vi förstå samhället?

Official competition

Pressbild

Med tanke på skådespelarensemblen kunde man tro att denna spanska film ”Official competition” var regisserad och påhittad av Pedro Almódovar. Men det är den inte, tyvärr. Filmen är regisserad av Mariano Cohn och Gastón Duprat; habilt i och för sig.

En mycket rik man fyller åttio. Han vill bli ihågkommen för något storslaget. Finansiera en bro som bär hans namn? Ännu bättre: producera en film! Han köper de astronomiskt dyra rättigheterna till en roman.

Han anställer den berömda kultregissören Lola (Penélope Cruz) som i sin tur insisterar på att få arbeta med storheterna, skådespelarna Felix (i sitt esse Antonio Banderas) och Ivan (Oscar Martínez från Argentina).

Tre personer i ett rum och de pratar som om det vore en fransk film. De läser manus och övar repliker. De två skådespelarna är varandras motsatser och motståndare. 

Felix är filmstjärnan med miljongage. Han behöver inte analysera sin karaktär, eller ens veta vem han är.

Han bara spelar så fort kameran går så som han alltid gjort. Ivan är analytisk och noggrann, han är professor i scenkonst. Det blir många tolkningar. Och lika många konflikter.

Regissör Lola är mycket speciell också i sina metoder. Hon kan smula sönder skådespelarnas troféer och utradera egon. #metoo.

En film om film före filminspelningen. Intressant och tramsigt, småroligt. Det är fråga om en komedi och ett bitskt förlöjligande. Vi lär oss vad som är skådespelarkonst och vad filmstjärnor egentligen gör framför kameran. Banderas kan vara rolig också när han spelar över, så ock Cruz.

Tre personer i ett rum och skådespelarna har haft roligt tillsammans, i dråpliga situationer. Utgår vi från.

Krister Lindberg

Dela artikeln