Krister Lindberg 18.04.2024 17:06

Samtliga regissören och manusförfattaren Alice Rohrwachers filmer har uppmärksammats i Cannes; från den första, ”Corpo Celeste” (2011) via ”The Wonders” (2014) och ”Happy as Lazzaro” (2018) till den nu aktuella ”La chimera – Själarnas skatter”.

Alice Rohrwacher älskar, och förvaltar, den italienska filmkonsten och -historien. Vi ser tydliga spår av till exempel Pasolini eller Fellini. Hon rör sig mellan neorealismen och en magisk realism, sägs det. Och filmar med filmkameror, blandar 16 mm och 35 mm film och skapar en äkta känsla av åttiotalet och den italienska landsbygden.

En engelsman (Josh O’Connor), en arkeolog visar det sig senare, anländer till småstaden som livnär sig på gravplundring. Han har suttit i fängelse och är nu förbannad på alla tidigare bekanta. Han sörjer sin försvunna, antagligen döda flickvän. Han är god vän med en madam och sånglärare (Isabella Rossellini) som bor i ett stort men rivningsfärdigt hus. Allt är sjaskigt och mycket är nedlagt i denna stad. Inklusive människorna.

De spjuveraktiga skurkarna är alla sympatiska och karismatiska personligheter. Flera är amatörer. Ibland stämmer de upp traditionella berättande sånger. Karneval ryms med. Bildstilar alternerar och varje gång arkeologen per slagruta hittar en skattgömma, en etruskisk gravkammare, vrids kameran upp och ner. Härlig italiensk åttiotalspop ljuder, eller opera. Atmosfären är Federico Fellini.

Rohrwachers filmkonst är inte konstlad fast nog så detaljerad med många symboler och metaforer och svårbegripliga bokstavliga trådar. Vi får dra våra egna slutsatser. Skatterna (som säljs olagligt och säljs olagligt vidare) kan inte i lire eller dollar värderas. ”De är inte för människorna, de tillhör själarna”.

Alice Rohrwacher är egensinnig och med stort mod och med känsla (för stil bland annat) förverkligar hon sin vision.

Övriga premiärer

Pressbild

Nitton av USA:s delstater har gripit till vapen. Presidenten ligger illa till. Ett nytt amerikanskt inbördeskrig. Filmen ”Civil war” är irriterande opolitisk. Vem, när, hur, varför?

Två krigsfotografer och två skrivande journalister åker i en roadmovie 1 300 kilometer genom USA. Mot Washinton DC för att först av alla intervjua den trängda presidenten.

Under resan ser och fotograferar de hemskheter: civila skjuter civila, militärer slaktar soldater och – civila. Pansarvagnar och helikoptrar. Grymhet på grymhet. Omänskligt. Omänsklig är människan i krig.

Alex Garland (manus och regi, tidigare ”Ex-Machina” och ”Annihilation”) är en mycket skicklig filmberättare, nu också en excellent bildberättare. Han låter bilderna tala. Visuellt charmerande, det handlar ju om fotojournalistik. Dramaturgiskt intressant och med direkt nervpåfrestande spännande scener.

Filmen handlar om fotografernas viktiga roll, i krig. Att dokumentera, att visa, att vara opartisk. Att varna? Kirsten Dunst spelar en desillusionerad fotograf. Ännu har hon inte lyckats ta den bilden som förändrar världen. (Vi har sett att sådana bilder tagits, i verkligheten).

En mycket ung fotograf in spe (Cailee Spaeny, ”Priscilla”) lurar, flörtar sig med på resan. Wagner Moura spelar redaktören som är mottaglig för flirt, Stephen McKinley Henderson tolkar en åldrande överviktig cyniker. Förträffliga skådespelare. Men dagens verklighet överträffar Alex Garlands fantasi.

Krister Lindberg

Dela artikeln