Krister Lindberg 26.04.2024 10:00

Den franska filmen ”Pot au fou” heter på svenska ”En doft av kärlek” vilket härrör sig från regissören (och manusförfattaren) Anh Hung Trans debutfilm ”Doften av grön papaya”, 1993, en likartad film.

Anh Hung Tran flyttade som tolvåring från Vietnam (när kriget tog slut) till Frankrike där han lärde sig beundra målarkonsten, litteraturen; den franska kulturen. Av hans sju filmer har vi tidigare sett Haruki Murakami -filmatiseringen ”Norwegian Wood”, 2010.

Filmen ”En doft av kärlek – Pot au Fou” handlar om den ädla konsten att laga mat och samtidigt berättar den om kärlek, kärlek äldre man och vuxen kvinna emellan och kärlek till konsten. Vackert, sensuellt och med en doft av humor.

I en herrgård benämnt slott arbetar Eugénie (Juliette Binoche) i köket som mästerkock. Året är 1885. Köket och godset ägs av ”matlagningens Napoleon” Dodin (Benoît Magimel). De två har arbetat ihop bott i slottet i tjugo år och är mera än vänner.

Dodin tjatar om giftermål. Eugénie värnar sin frihet, bestämmer själv när hon låser eller inte låser dörren till pigkammaren. När överansträngda Eugénie blir beordrad vila och sängläge överraskar Dodin henne med kulinariska läckerheter (vägen till hjärtat), och en diamantring i efterrätten. Man kan på ålderns höst ändra sig…

Så mycket mer händer inte på två timmar femton minuter; som går fort. Bara inledningen: fyrtio minuter bara, så gott som ordlös, matlagning. Redan inledningen: filmkonst.

Så som personerna och en följsam kamera rör sig över och bland blänkande kopparkastruller och -stekpannor, ljuset som faller och reflekteras, skinande ytor och handdukar. Skinande, en i hettan rodnande Juliette Binoche. Högklassiska råvaror; sallader, örter och så vidare. Bara en sann konstnär kan visualisera som så.

Fåordigt för att vara franskt

Att skådespelarna Juliette Binoche och Benoît Magimel är fenomenala vet vi. Personkemin är påfallande (de två har en gång varit gifta). Som fransmän, fransk film, pratar de förvånansvärt lite, det sägs bara vad som sägas bör, ett par monologer undantagna.

Regissören har i intervju sagt att han medger att kokkonsten är erotisk; dofter, beröring, avsmakning. Filmen är sensuell.

Mat lagas, mat avnjuts. Godsägaren bjuder in sina välbärgade vänner som är vänner av gastronomi. Vännerna borgarna besöker likasinnade vänner; njuter av stekta sparvar.

En prins bjuder mästerkocken med vänner på en åtta timmars men oinspirerad middag, som vi slipper se. Dodin planerar bjuda prinsen på enkel traditionell lantlig gryta: Pot au fou. Medan vi får njuta av vacker fransk landsbygd och fenomenala köksträdgårdar.

Filmen om matlagning är, förutom en vacker kärlekshistoria, en film om konst och om skapande. Hur kreera film eller musik, eller att måla, skulptera. Planera, hitta och rätt använda de riktiga ingredienserna; inte för mycket, inte för lite; balans, rytm och tempo.

Stephanie Branch

Filmen ”The fall guy” infriar inte förväntningarna. Men rolig och underhållande är den.

Den är en blandning av romantisk komedi, action, mordmysterium, komedi och någonting annat; parodi på åttiotalsserier och filmer? Filmen berättar om filminspelning med en stuntman i huvudrollen, Ryan Gosling, Ken som actionhjälte.

Regissören David Leitch har själv varit stuntman, för bland andra Brad Pitt och Matt Damon. Han har tidigare habilt regisserat actionfilmerna ”Atomic blonde” och ”Bullet train”.

”The fall guy” är skickligt regisserad men manuset (Drew Pearce) har många brister; det är svårt att se vem som är vem som gör vad och varför och med tomgång och upprepningar. Vitsigt åttiotalistiskt berättas det vitsar mitt i slagsmålen, och annan action.

80-talsnostalgi

Huvudpersonen är alltså en stuntman; han faller halsbrytande, vurpar bilar, brinner i den fiktiva filminspelningen, och utanför ateljéerna. Efter en olycka (?) överger han yrket och sin förälskelse: filmfotografen (Emily Blunt).

Ett par år senare är han tillbaka på en filminspelning i Australien och romantiska komedin återupptas. Emily Blunt har blivit regissör och regisserar nu en påkostad science fiction (film i filmen i filmen). Alla tycker inte om att den skickliga stuntmannen är tillbaka. Mord och mordförsök.

”The fall guy” är en mycket underhållande film där man skrattar av artighet eller på fel ställen. En guldgruva och ett smultronställe för riktiga fans av action och slagsmål, och rappa repliker; åttiotals nostalgi med tillhörande musik.

Krister Lindberg

Dela artikeln