Krister Lindberg 20.11.2020 14:37

En arbetslös manusförfattare i Tammerfors anmäler sig till Medborgarinstitutets kurs ”Bli en stand up-komiker”.

Kursledaren ser att Maria (Elena Leeve) har talang och anmäler henne till en landsomfattande tävling, en stå upp-turné Helsingfors-Åbo-Forssa.

Främsta rival till titeln årets komiker är mannen (Joonas Saartamo). Till strukturen är ”Naurun varjolla” en romantisk komedi, skriven av Anna Ruohonen och regisserad av Reetta Aalto.

Men vad vill filmen berätta annat än att kaka söker maka? Att kvaliteten på finsk stand up är vad den är?

Det stämmer inte, vi har flera komiker som fått folk att skratta ihjäl sig ända borta i USA!

Manliga komiker, somliga mycket chauvinistiska och sexistiska. Andra inte.

Alla komiker är inte vita heterosexuella kvinnohatare. Bland de tävlande finner vi en svart man och en som är varken man eller kvinna, utöver de ovan nämnda som tävlar på scenen och i sängen.

Ändå tycker vi att berättelsen saknar både huvud och svans. Inget engagerar egentligen och vitsarna är repeterande tråkiga. Men avsnitten med roadmovie är smått underhållande och besöken på krogarna i Åbo är dråpliga.

Karaktärerna växer och med dem skådespelarna; Elena Leeve och Joonas Saartamo har alltid varit duktiga, nu är de bättre. Regin är bra, bildberättandet fungerar och personinstruktionen är trygg. Berättelsen har rytm, men för enkelt innehåll.

”Naurun varjolla” håller inte som dramadokumentär med premissen män tycker det är vansinnigt roligt att förolämpa kvinnan, i det här fallet fru och svärmor, medan kvinnan skapar komik av det hela. Inom ståuppkomiken.
Manuset håller inte heller för en komedi, romantisk eller inte. Varför har samhällsengagemanget försvunnit. I ståuppkomiken, i komedierna?

Michael Ochs Archives/Getty Images

Billie

En dokumentärfilmare (James Erskine) kommer över tvåhundra timmar magnetofonband och gör en film därav, fantasifullt bildsatt. Journalisten Linda Lipnack Kuehl var intill besatthet intresserad av jazzsångaren och låtskrivaren Billie Holiday (1915-1959). Hon påbörjade en bok och intervjuade många: Count Basie, skolkamrater, FBI-agent, hallick, knarklangare…

Efter åtta års research hoppade/knuffades hon från ett hotellrum och hittades död på gatan, 1978. Magnetbanden var försvunna – tills nu.
Dokumentären ”Billie” är begåvat ihopsatt. Bildmaterialet består av arkivfilmer, Billie Holidays restaurerade teveframträdanden och mycket annat, och eftersom intervjuerna är på ljudkassetter slipper vi de talande huvudena.

Vem och vad var Billie Holiday? En tragisk men fascinerande historia om rasism, narkotika- och sexberoende.

Parallellt en berättelse om en journalist som kom att omvärdera sig själv, och trampa någon på tårna? Med tidsbilder; då, senare och nu.

Pressfoto

Horizon line

”Horizon line” är en svensk film inspelad utomlands på engelska, regisserad av Mikael Marcimain som anses vara en av Sveriges bästa filmberättare (Call girl, teveserierna Gentlemen & Gansters och Lasermannen).

Ett mer eller mindre förälskat par är passagerare i ett litet flygplan över Indiska oceanen. Piloten dör och de resande lär sig genast flyga och lyckas söndra alla instrument inklusive kompass samt få slut på bränslet.

Helt otroliga och absolut inte trovärdiga cirkusnummer i och utanför planet, varvade med dumma repliker, ovan ett hav i turkos fyllt av hajar.

Fräscht tänkt att kvinnan (Allison Williams) är stark, smart och orädd och att Alexander Dreymon är i total avsaknad av karisma eller sympati.

Ambitionen var spänning och engagemang och att få svensk film och SF Studios ut i stora filmvärlden. Strävan föll på manus; redan anslaget är helt hopplöst och slutet räddar ingen; i publiken.

Krister Lindberg

Dela artikeln