ÅU 14.04.2022 16:24

Under tre fredagar får vi träffa och känna tre unga fantastiska damer. I filmen ”Tytöt tytöt tytöt” som är intelligent skriven av Daniela Hakulinen och Ilona Ahti och skickligt regisserad av Alli Haapasalo.

De unga skådespelarna LinneaLeino, Aamu Milonoff och Eleonoora Kauhanen är fenomenala.

Mimmi och Rönkkö (Milonoff och Kauhanen) är 18-årsåldern och bästisar, de jobbar vid sidan av skolan på en smoothie-bar. Fredagskvällar söker de kärleken och sexualiteten.

Rönkkö söker njutning med pojkar, men upplever inte det där som alla pratar om. Mimmi förälskar sig konståkaren Emma (Leino). Och vice versa.

Filmen har ett sällsynt bra manus med skärpa i detaljerna, det känns skamlöst äkta och uppriktigt, samt livsbejakande.
Personregin fungerar fint eftersom varje flicka är i sitt esse. Pojkarna klarar sig inte lika bra alla gånger.

Replikerna är inte alltid naturliga, ibland anar vi sämre skådespeleri. Men de är bara nödvändiga bifigurer. De intima situationerna är naturliga och eller sensuella. Karaktärerna är personligheter.

Ett par tre upprepningar stör, men det beror på ålder. De ”fula” orden och det direkta språket stör mindre, realism. ”Girl Picture”, internationella titeln, är en välkommen film om ungdom för ungdom. Filmen vann ett pris under filmfestivalen Sundance; första finska filmen som deltagit där.

Under tre fredagar får vi träffa och känna tre unga fantastiska damer. I filmen ”Tytöt tytöt tytöt” som är intelligent skriven av Daniela Hakulinen och Ilona Ahti och skickligt regisserad av Alli Haapasalo.

De unga skådespelarna LinneaLeino, Aamu Milonoff och Eleonoora Kauhanen är fenomenala.

Mimmi och Rönkkö (Milonoff och Kauhanen) är 18-årsåldern och bästisar, de jobbar vid sidan av skolan på en smoothie-bar. Fredagskvällar söker de kärleken och sexualiteten.

Rönkkö söker njutning med pojkar, men upplever inte det där som alla pratar om. Mimmi förälskar sig konståkaren Emma (Leino). Och vice versa.

Filmen har ett sällsynt bra manus med skärpa i detaljerna, det känns skamlöst äkta och uppriktigt, samt livsbejakande.
Personregin fungerar fint eftersom varje flicka är i sitt esse. Pojkarna klarar sig inte lika bra alla gånger.

Replikerna är inte alltid naturliga, ibland anar vi sämre skådespeleri. Men de är bara nödvändiga bifigurer. De intima situationerna är naturliga och eller sensuella. Karaktärerna är personligheter.

Ett par tre upprepningar stör, men det beror på ålder. De ”fula” orden och det direkta språket stör mindre, realism. ”Girl Picture”, internationella titeln, är en välkommen film om ungdom för ungdom. Filmen vann ett pris under filmfestivalen Sundance; första finska filmen som deltagit där.

Mors dag 1924. Jane (Odessa Young) har vuxit upp på barnhem. Nu är hon hembiträde hos en förmögen familj (Olivia Colman och Colin Firth) som bebor en enorm herrgård. Och sörjer sina söner som aldrig återvände från kriget.

Jane, som senare blir en framstående författare, har ett hemligt och sexuellt förhållande med Paul (Josh O. Connor). Paul är sonen i grannhuset, en än större herrgård. Hans äldre bröder stupade likaså i kriget. Nu ska han gifta sig med en rikemans dotter (som var förlovad med en Pauls äldre bror).

Under en lång eftermiddag medan de rika familjerna umgås i det gröna planerande bröllopet älskar Jane och Paul, sensuellt erotiskt. Naken förälskar sig Jane i bibliotekets böcker.

Det är denna dag som är avgörande i Janes liv, den blivande författaren. Så i romanen. Men manusförfattaren Alice Birch har skrivit in ett eget kapitel och den franska regissören Eva Husson tycker om att vrida om tidsaxeln, fram och tillbaka, och framåt. Skickligt tekniskt. Berättandet är poetiskt och krävande.

Filmen är impressionistiskt lyrisk. Extrema närbilder, annorlunda bildvinklar, konstruerade kompositioner och färger, långa ordlösa estetiska bildsekvenser. Filmen är vacker. Vacker men sval.

Filmen handlar om innerlig kärlek och djup sorg. Ungdomarna (perfekt personkemi mellan Odessa Young och Josh O. Connor) pratar som vuxna om saker som sällan nämns på film och beter sig naturligt, nästan naturalistiskt. Även naket är dem naturligt.

”Mothering sunday” är en fest och en lisa för ögat, men att komma åt filmens innersta väsen är besvärligt. Om att bli författare? Klassamhälle? Kärlek och sorg? Av denna poesi blir vi varken berörda eller engagerade, bara visuellt underhållna. Inte fy skam i och för sig.

Övriga premiärer

Pressbild

Under tre fredagar får vi träffa och känna tre unga fantastiska damer. I filmen ”Tytöt tytöt tytöt” som är intelligent skriven av Daniela Hakulinen och Ilona Ahti och skickligt regisserad av Alli Haapasalo.

De unga skådespelarna Linnea Leino, Aamu Milonoff och Eleonoora Kauhanen är fenomenala.

Mimmi och Rönkkö (Milonoff och Kauhanen) är 18-årsåldern och bästisar, de jobbar vid sidan av skolan på en smoothie-bar. Fredagskvällar söker de kärleken och sexualiteten.

Rönkkö söker njutning med pojkar, men upplever inte det där som alla pratar om. Mimmi förälskar sig konståkaren Emma (Leino). Och vice versa.

Filmen har ett sällsynt bra manus med skärpa i detaljerna, det känns skamlöst äkta och uppriktigt, samt livsbejakande.
Personregin fungerar fint eftersom varje flicka är i sitt esse. Pojkarna klarar sig inte lika bra alla gånger.

Replikerna är inte alltid naturliga, ibland anar vi sämre skådespeleri. Men de är bara nödvändiga bifigurer. De intima situationerna är naturliga och eller sensuella. Karaktärerna är personligheter.

Ett par tre upprepningar stör, men det beror på ålder. De ”fula” orden och det direkta språket stör mindre, realism. ”Girl Picture”, internationella titeln, är en välkommen film om ungdom för ungdom. Filmen vann ett pris under filmfestivalen Sundance; första finska filmen som deltagit där.

Dokumentären ”Jossakin on maa” berättar på arabiska om ungdomar från Marocko, fram till nu flyktingar i Finland. Traumatiserade. De hade hoppats på ett bättre liv i Europa och nu efter åratals väntan på uppehållstillstånd har de nästan glömt sitt modersmål och hur man arbetbar.

De är handfallna i hemlandet, tillbakaskickade.

Filmen av Khalid Laboud och Hannu-Pekka Vitikainen är sympatisk när den följer kamraterna Ilyas Berrouh och Mohamed Bouz som blev vänner i Åbo och nu försöker klara sig i Afrika. (Också terroristen på Åbo torg hörde till bekantskapskretsen).

Filmen kan uppfattas som amatörmässig men den är ärlig och kameran är på plats när psyket sviker, när omvärlden sviker, när nära och kära sviker. Mikrofonen uppfattar lögner men också oförställd ångest.

Krister Lindberg

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln