Krister Lindberg 24.07.2023 18:04

Greta Gerwig har tillsammans med sin make Noah Baumbach gjort en fantastiskt underhållande musikalisk komedi, inspirerad av fenomenet ”Barbie”.

Greta Gerwig kom in i filmen som skådespelare i Noah Baumbachs ”Frances Ha”, skrev och regisserade ”Lady Bird” som berättade om hennes tonår fram till: ”Frances Ha”. I ”Unga kvinnor” analyserade hon tillsammans med maken kvinnornas förutsättningar som konstnärer.

”Barbie” berättar om Barbie (de är många och långa, också svarta representanter). En Barbie är president, en annat har fått Nobelpriset, och så vidare.

Huvudpersonen Barbie ( Margot Robbie ) är den ursprungliga stereotypiska blonda Barbie; i högklackat och rosa klänningar, förstås. Ken den ursprungliga ( Ryan Gosling ) existerar enbart när han blir iakttagen av original Barbie. Alla lever lyckliga i alla sina dar i Barbieland.

En vacker dag (vad annat) är Barbie plattfotad och har celluliter på låret. Det för att hon av outgrundlig anledning tänkt på döden. I Barbieland!

Barbie har en telepatisk kontakt med dem som leker med dem i vår värld. Någon i vår värld är deprimerad och det påverkar dockan hon leker med. Barbie från Barbieland måste ta sig till den parallella verkligheten och reda ut orsak och verkan.

Med sin bil som inte behöver styras åker hon långa vägar och genom portalen till: Los Angeles. Ken den filuren åker snålskjuts.

På beachen begapas paret i pastellfärgade kläder och färggranna rullskridskor; Barbie som sexobjekt, Ken som en riktig karl.

De hittar sina människor (konsumenter) och de hittar sina upphov; miljardföretaget Mattel . Barbie träffar damen som hittade på Barbie-dockan, dockan som inte är en baby, dockan som skulle hjälpa flickor till självinsikt och att förverkliga sig själva som kvinnor. (Tanken var vacker, idealen mindre).

Filmen berättas underhållande med Helen Mirrens röst och det rösten säger är informativt och roligt. Däremot är några livescener onödigt docerande; barnen förstår ändå inte orden och nostalgiska vuxna förstår med mindre, eller inte: Vad Barbie representerar och har symboliserat på gott och ont.

Men Kens import av patriarkaliskt styre i Barbieland är obetalbar, likt kvinnornas list; så lätt luras toxiska maskuliner. Under första timmen störtregnar det i klart solsken; vitsar haglar, varannan med udd.

Filmen inleds skämtsamt som en pastisch på början av Stanley Kubricks ”2001: Ett rymdäventyr”, med musik och allt.

Behöver inte sägas, men för säkerhets skull: Margot Bobbie och Ryan Gosling är härliga skådespelare och perfekta som Barbie och Ken.

Med glimten av självironi deltar de i stolliga dansnummer och med ironiska sånger som Ken sjunger med inlevelse: underhållning. Manuset sväller över av fantasi, manuset är en skämtspegel där samhället reflekteras. Tack och lov: Bilden kan korrigeras.

Övriga premiärer

Julius Robert Oppenheimer(1904–1967) var en amerikansk teoretisk fysiker som dirigerade framställningen av atombomben och gick med på att den användes augusti 1945.

Filmen ”Oppenheimer” av Christopher Nolan porträtterar professorn via tvenne förhör. I tillbakablickar får vi veta mycket om vem fysikern var, men mindre om människan Oppenheimer.

Dock: Den skickliga skådespelaren Cillian Murphy (rätt man i rätt roll) uttrycker med blicken vad han och hans samvete tycker och tänker om atombomben, om det nödvändiga i att utveckla den. Och att detonera den.

Filmen är befolkad av män, många män och stora namn; alla uppträder i superb regi. Genialiska repliker från ett genialiskt manus som är genialiskt visualiserat. Kvinnorna i forskarteamet antyds bara. Oppenheimers älskarinna och hustru presenteras så lite som möjligt. De illustrerar närmast Oppenheimers relation till kommunismen.

Filmen ”Oppenheimer” är som en gammaldags rättssals-thriller men samtidigt modern och visuellt hypnotisk. Christopher Nolan förnyar sig film för film (Tenet, Batman, Dunkirk, Inception, Interstellar…) och han får till det varje gång; aldrig en kronologisk berättelse, alltid fascinerat berättat och filmat, också nu av mästerfotografen Hoyte van Hoytema.

Tre timmar och varje minut är intressant och trollbinder; så många frågor, så mycket tankeväckande: ”Varje historisk film berättar mera om tiden den är gjord i än tiden den berättar om”. ”Oppenheimer” är skrämmande aktuell. Och en gång till: paradoxalt visell.

Krister Lindberg

Dela artikeln