ÅU 24.10.2018 06:00

”Vad är det som regnar på våra paraplyn?
Vad är det som snöar ner från skyn?
Jo, vatten, vatten, bara vanligt vatten.”
Så sjungs det i ”Vattenvisan”, som skrevs för ett svenskt skolradioprogram 1957.
Då, för över sextio år sedan, var det knappast någon som tänkte att helt vanligt vatten – som fallit ned från skyn – kunde omformas till att bli en dyr handelsvara. Med rätt marknadsföring, alltså.
Ett av de mest extrema exemplen är utan tvekan norska Voss. Storyn om hur två norrmän gjorde norskt kranvatten till en trendprodukt är fantastisk. De två insåg tidigt att deras rena vatten kunde omformas till ett champagneliknande varumärke.
Strategin var att gå ut med ett budskap om att alla inte ens ”får” köpa Voss-vatten: Genom att exkludera var det många som gärna betalade extra för att inkluderas.
Efter en intensiv och fokuserad pr-kampanj – bland annat genom att betala för att placera Voss-flaskor på världsstjärnors presskonferenser – blev vattnet så eftertraktat att en halvliterflaska kunde säljas för ett högre pris än vad flera kubikmeter av råvaran kostade.
För ett par år sedan köpte ett kinesiskt företag hälften av aktierna i kranvattensäljaren Voss – för 105 miljoner dollar.
Vårt kranvatten är också verklig lyxvara. Som finländare är det svårt att greppa den sanningen där vi står vid kökskranen, sannolikt med vattnet rinnande, smuttande på lite vatten (Och så häller vi bort sista skvätten).
Sannolikt är det så att de flesta människor som lever i dag aldrig kommer att få smaka lika fint vatten som vi har i våra rör. Det närmaste de kanske kommer är genom att köpa flaskvatten. Om de har råd.
Det är visserligen sant att alla finländare inte har ett helt perfekt kranvatten. Exempelvis Kimitoöns Vatten har haft problem med höga fluoridhalter. Andra har brunnsvatten av varierande kvalitet, då de bor för långt från det kommunala rörnätet.
I det stora hela anses Finland ändå vara det rikaste landet i hela världen då det gäller rent vatten. Bland dem som rankat Finland som etta hittas internationella World Water Council. Bakom den organisationen hittas bland annat Världsbanken, Internationella valutafonden IMF och FN – men också vattenföretag.
Det är viktigt att inse hur exceptionella och värdefulla våra vattentillgångar är. Här syftar ”värdefull” inte på ett eurovärde, utan på ett samhälleligt värde. På så vis inser vi också att det inte handlar om ett evigt ohotat upplägg, tvärtom.
Få invånare och stora vattenresurser ger en affärspotential på flera miljarder euro. Och för att vara tydlig: Det är kanske inte vi som får bestämma över den i all evighet.
Vem förvaltar våra lokala, kommunala vatten? Frågan aktualiseras med jämna mellanrum, som nu på måndagen. Då behandlade stadsfullmäktige i Raseborg frågan om affärsverket Raseborgs Vatten ska säljas till det av kommunen helägda aktiebolaget Ekenäs Energi.
”Finns det en risk att Raseborgs vatten blir en handelsvara i framtiden?”
Det frågade Marina Holmberg, Västra Nylands chefredaktör, inför mötet.
”Finländarna använder dagligen 150 liter vatten per person. Vatten är en attraktiv råvara att äga. I kölvattnet av klimatförändringen kan det bli ett trumfkort att äga rent vatten”, fortsatte hon.
En knapp majoritet i Raseborgsfullmäktige sade nej till försäljningen. Efter en lång diskussion föll rösterna 23–20.
Frågan om vem som har makten över vattnet är inte bara lokal. För bara år sedan tänkte regeringen överföra de av Forststyrelsen förvaltade vattenresurserna – två miljoner hektar havs- och sjöområden – till ett affärsverk.
De planerna skrinlades, men ord som ”avkastningskrav” förekommer ofta i dokument som berör just både hav och sjöar.
Vi behöver inte måla fan på väggen – bolagiserat vatten i Raseborg hade knappast gett omedelbara följder – men frågan om vem som äger vattnet är relevant.
När det brittiska kranvattnet privatiserades, steg konsumenternas räkning med 2,5 miljarder euro – och en betydande del av pengarna blev utdelning till de nya ägarna.
”Privatiseringen gav ingen effektivitet, men priserna steg”, skrev Helsingin Sanomat (4.9).
Vi kan bara gissa oss till vilken vinstmarginal vårt kranvatten kunde ge. Kunderna kan ju inte ens byta leverantör – och de potentiella köparna på annat håll blir bara fler. I Kina bor en femtedel av världens befolkning, men landet har bara en femtondel av världens förnybara vattenresurser. Efterfrågan och utbud. Sannolikheten för att finskt vatten blir handelsvara ökar.
Det som kan inledas som en lokal process – som ska ge synergieffekter och besparingar – kan leda till att makten över vattnet flyttas till någon annan. Det är därför det inte på länge det har handlat om ”bara, bara vatten”, som i visan.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln