Varken det ena eller andra
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Våren kommer studsigt och krängande, det finns ett finskt talesätt om det. Varmt eller kallt. Vill varken det ena eller det andra.
Våren kommer med al och hassel i luften. Och gatudamm. Åbo är gatudammets huvudstad. Irritationen låter en tår rinna ner över min vänstra kind. Bara ibland torkar jag bort den.
Det finns ju saker i världen att öppet och gemensamt sörja över.
Första steget att stå emot är att tala. Eller så är det andra steget. Men alla tänker inte före de talar. Och nån gång kan det vara effektivast att komprimera tänkandet, låta talet styra.
Det är en riskfylld väg att gå, för alla kommer att minnas om man sagt till exempel att kultur är lyxvara. Minnas det på olika sätt.
Man tänker i alla fall tydligare sen man formulerat något. En bra författare har också sagt att man känner bättre då.
När jag läser och skriver känner jag mig delaktig i och ansvarig för det fält som är språket, som hjälper mig att uttrycka mig, och som jag å min sida bidrar till genom att använda det. Det låter gravitetiskt men är klart som korvspad.
Finns en allmän uppfattning om att man utvecklas när man skriver, vilket bevisas av intresset för olika typer av skrivkurser, också sådana som inte har publicering och spirande författarskap som mål.
I en värld där man allt mindre skriver sammanhängande saker till husbehov blir det något av skön underground över skrivövningarna på Arbis.
Personliga brev skrivs just inte längre, inköpslistor har man på telefonen eller så klickar man bara för varorna i ett formulär på nätet.
Stipendieansökningar behöver inte längre ens personliga elokvens, det är direkt demeriterande att skriva långt om vad man vill, om sin ävlan (hit med fyrken bara!)
Världen översvämmas i stället av poddar där det pratas och pratas, ganska många gånger om viktiga saker, men hur ska man hinna hitta fram?
Det borde finnas en yrkesbeteckning för den som sållar podd åt andra. Det finns kanske redan: personal listener.
Ord, ord ord, sa en känd person i ett världskänt drama. Ibland har man petat in en modern roman i handen på Hamlet när han står på scenen och säger så. Att Hamlet och alla de andra
Shakespearedramerna påverkat vårt skriftspråk blir mänskor överraskade av att höra. Men när de skulle spelas och läsas i andra länder fick översättarna ta i för allt vad de var värda. Nyskapa. Åt oss alla.
En tår rinner till när jag tänker på skriftspråket som en vikande del i den personliga kompetensen. Nu kan man ju gå till AI och beställa det man vill ha skrivet, eller bara få en av AI vedertagen synpunkt.
Vet inte vad jag ska likna Chat GPT vid. En professionell brevskrivare från analfabetismens tid? Läxhjälp eller låtsaskompis?
Jag försöker samla sig för att konfrontera den, skissar vad jag ska be den om: Skriv den stora finlandssvenska romanen (med mitt namn på pärmen)!
Man kan beställa tusentals propagandaartiklar på nolltid av AI, säger en expert för SVT. Då jobbas det väl på som vanligt i medierna då, sägs i kommentarerna, nån tycker det är lustigt.
Hade själv tänkt ut en listig replik om hur en del litteratur redan ser ut att vara skapad av AI, fast den har utskrivna upphovspersoner, en doftfri prosa inte tänkt att läsas, kanske höras, med ett halvt öra. Det lät lite för elitistiskt eller populistiskt, beroende på, så jag höll tyst.
Man kunde fråga AI om hur man talar om något utan att vara det ena eller det andra. AI borde ju veta, om jag förstått det rätt.
Eller så går jag direkt på och frågar: Tycker AI att jag ska hoppa ut genom fönstret? Hoppas att AI förstår lite äldre tilltalsformer, tredje person. Men AI är ingen person, svarar AI kanske då. Kan inte veta om det är artigt eller oförskämt.
Så där kan vi hålla på.
Här hittar du fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.