Varje vecka är en läsvecka
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Nu pågår den nationella läsveckan under devisen ”Läsning ger en bättre värld”. Bakom läsveckan står Läscentrum, en tvåspråkig sammanslutning som på olika sätt främjar läsning och förmedlar olika tjänster inom området litteratur.
Medlemmar är intresseorganisationer för författare, översättare, lärare, bibliotek. Utan att veta det har vi alla säkert haft indirekt kontakt med Läscentrum, kanske genom ett författarbesök i skolan.
I samband med läsveckan presenterar Läscentrum fakta om global läskunnighet och analfabetism. Tre fjärdedelar av dem som inte kan läsa finns i dag i de sydvästra delarna av Asien och i det Afrika som ligger söder om Sahara. Globala kriser, som pandemier, minskar läskunnigheten för att skolor stängs.
773 miljoner av världens vuxna kan inte läsa, det säger Unescos siffror.
Inte svårt att räkna ut att läskunnighet är en nyckel till utveckling och jämställdhet. Att Finland i en rasande fart dundrade in i en tid av social mobilitet och ekonomisk utjämning kan man säkert mest tacka läroplikten för, det är min spontana fundering inför Läscentrums faktasida.
Finlands läroplikt har i ålder precis passerat 100-årsstrecket, men redan i mitten av 1800-talet fanns driftiga personer som arbetade för utbildning för fler än ett fåtal.
Uno Cygnaeus idéer om folkskolan som skulle ge flickor och pojkar undervisning, och det inte bara i teoretiska ämnen, är ett koncept som är livskraftigt och som i uppdaterad form kunde gå på export än i dag.
Läskunnighet finns inte där en gång för alla, den måste följas upp och stödas. I Europa räknar man i dag med att var femte vuxen har en svag läskompetens.
Det betyder att förmågan att ta till sig information och gestalta syftet i en text är svag, och att det påverkar individens vardag.
I dag sköts det mesta genom digitala tjänster, och de styrs av text (som oss emellan kan vara eländigt formulerad). Att kunna läsa är mer än någonsin avgörande, läskunnighet hjälper en i konsten att vara medborgare.
Därför är uppgiften att mer än hälften av USA:s befolkning har en läskompetens som inte motsvarar högstadiekrav skrämmande och tragisk att ta del av (siffran kommer från en studie initierad av Barbara Bush Foundation).
Läsning är en konst man övar upp, och det räcker inte att veta vad som är sant eller falskt, man behöver reda ut kontext och synvinkel och förstå textens tematik.
Och så behöver man respondera i tanken eller i dialog med andra. Det är också en träningsfråga, att läsa skönlitteratur brukar rekommenderas här.
Men allt går inte att övervinna med övning och övertalning. Den del av Finlands befolkning (11 %) som har svag läsförmåga, har det, liksom människor på andra håll, av vitt skilda orsaker.
Min erfarenhet är att läsecirklar mest frekventeras av kvinnor, och att män som deltar nästan alltid uppger en instrumentell orsak, som ”jag är egentligen finskspråkig och vill prata mer på svenska”.
Att spontant komma med en avslöjande kommentar, eller att föra en diskussion som inte har annat mål än att pågå, verkar ha varit främmande för många läsare som är killar och män.
Men vi ser en förändring sippra in här. Och fast det knappast finns siffror på ett stegrande lyrikintresse, har jag för mig att nya kategorier fått upp ögonen också för sådan text.
Poesi är en konstform som ger läsaren en stor frihet, en frihet som är utmanande, ofta efterlängtad. Och för ovana läsare: dikter är i regel ganska korta, hurra för det!
Det är fint att den pågående läsveckan i Åbo – som av en händelse – avslutas med Åbo poesidagar. Dit med er allihop!
Förresten är alla veckor läsveckor.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.