Varje röst
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Mitt intresse för amerikanska presidentvalet handlar om att jag vill se om det går åstadkomma ett brott i den oerhörda ton sittande presidenten tagit sig. En ödesdigert smittsam ton.
Det ser ut att ha gått så, men det betyder inte att världen kan lägga sig till ro. Spänningen är inte över.
Mitt fortsatta intresse för hela nationen (den nya presidenten vill att hela läses som ett verb – ifall han talar svenska) är för att där finns bitar av min släkt. Fastän banden är brustna känns det att de finns där.
Alla som har en fot i Österbotten delar genetisk material med någon som nyss röstat på Biden och någon som nyss röstat på Trump. Mina Amerikasläktingar kan vara mer röda än blå, om man får dra slutsatser av senaste besöket. Men det var länge sen, så man ska uttala sig försiktigt.
Andra delar av Finland levererade också befolkning till Amerika, men Österbotten låg i framkant. Kanske var det Kanada som var målet, men ibland slank någon över gränsen till USA, illegally. Hände sig att man blev hemsänd då. Med utvandringen är det som smuggelhistorier: man berättar det som var äventyr och framgång, resten är det bäst att hålla tyst om.
Men tiden gnager obönhörligt fram andra perspektiv. På bara några år har jag läst flera skildringar av hur livet i USA tedde sig för olika generationers emigranter. Skönlitteratur, men materialet är ofta hämtat ur den egna släkthistorien. Böcker av till exempel Ann-Luise Bertell, Dennis Rundt eller Sebastian Johans. Där beskrivs också de amerikanska drömmarnas ganska fransiga avigsidor.
Annat än fiktion finns också att tillgå. En färsk utgivning är Ann-Marie Ivars ”Amerikaminnen” utkommen i år på SLS och förlaget Appell i Sverige. Det är en heroiskt noggrann utgivning av emigrantberättelser, huvuddelen inspelade under en resa i Nordamerika 1971.
I förordet tackar Ann-Marie Ivars, professor emerita i nordiska språk, sina kamrater i fältarbetet: ”Ragna Ahlbäck och Lars Huldén som har gått ur tiden och Mikael Reuter som för det mesta satt bakom ratten i vår hyrda Chevrolet Sedan …”. Boken innehåller trettio berättelser, arrangerade från östkust till västkust.
”Oh, jag är hem från Yttermark. Och mitt namn var Leander Ström där, när jag var där i gamla landet. Men då jag kom hit så changade jag namnet till Louis Hanson.” Han som talar åkte när han var sexton, tyckte inte att det fanns något för honom hemma (”Min far hade en sågmylla, du vet, på Risåsen.”)
Louis Hanson hamnade i Montana, i en av bergstaterna. Många Sydösterbottningar landade där, John Frank (Kamb i gamla landet) från Korsnäs ska ha varit första finlandssvensk i Telluride (orten bekant för den som läst Lars Sunds ”Colorado Avenue”).
I ”Amerikaminnen” berättas om utvandring som skedde under tidigt 1900-tal. När jag får den i min hand, tänker jag, jagad av nuet, att den kan få ta plats på hyllan, bilderna är säkert intressanta att se på, foton från skogscamps, Närpesbor som jobbar på American Steel & Wire Company i Massachusetts.
Men när jag börjar läsa blir jag helt förtrollad. Personerna som berättar har själva fått styra sina berättelser, mellan de muntliga berättelserna finns korta klargörande passager med information om platserna. Ett par omnämnda har jag träffat i verkliga livet, och en av sagesmännen, en vithårig farbror som hette Oskar, jag betraktade honom med barnaögon och trodde han varit med sen världens begynnelse.
Det känns inte länge sedan alls. Och varje röst räknas, skulle den nyvalda presidenten säga – om han talade svenska. Varje vote, varje voice. Vackert.
Signaturen ACS återkommer i ÅU varje onsdag.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.