Varje ny liten människa som föds inger hopp – speciellt för små och hårt trängda kommuner
En ny, liten skrikande bebis är inte bara en stor händelse för de nyblivna föräldrarna, utan allt mer också för bebisens hemkommun.
Kampen mellan kommuner och städer om nya skattebetalare hårdnar och blir allt tuffare.
Varje barn har betydelse, inte bara för sin egen skull, utan också för att varje nytt litet barn betyder en ny kommuninvånare och förhoppningsvis på sikt en ny eftertraktad skattebetalare.
En ny invånare innebär framtidstro för en liten kommun.
Det kan låta drastiskt, men det finns kommuner i Finland där det inte föds ett enda barn.
Vilka framtidsutsikter har en sådan kommun?
Tidigare då kommunsammanslagningar har varit aktuella har befolkningsunderlaget varit ett av kriterierna, för att en kommun ska anses vara så livskraftig att den inte behöver slås ihop med någon annan.
Till exempel 2012 då möjliga kommunsammanslagningar utreddes mellan Åbo och dess motvilliga grannkommuner var en av fyra av Finansministeriets förutsättningar för att en kommun skulle kunna fortsätta vara självständig att det föddes minst femtio barn i kommunen per år, eller som det hette då: ”en åldersklass på minst omkring femtio barn”.
Det ansågs vara minimikravet för att en kommun skulle kunna ordna en högklassig och jämlik grundläggande utbildning.
Många år har gått sedan dess, och planer på kommunfusioner och förvaltningsreformer har liksom regeringar kommit och gått.
Men ändå ligger det något i kravet.
Kan en kommun i dag hävda att den är livskraftig om det föds färre barn i den än femtio per år?
Kommunförbundets vd Minna Karhunen skrev i sin blogg så sent som i februari i år att det är ett faktum att alla kommuner inte har ett tillräckligt stort befolkningsunderlag för att kunna tillhandahålla nödvändiga tjänster för sina invånare.
Å andra sidan – hur många kommuner utom de större städerna klarar av ett sådant krav i dag?
Fjolåret var dystert på bebisfronten i hela landet och sammanlagt föddes 46 600 barn, vilket är rekordlågt (TS 13.9.2019).
I fyra av landets kommuner föddes högst ett enda barn under fjolåret och i tretton kommuner föddes färre än fem barn i fjol.
Helt krasst – framtiden för de här kommunerna är inte speciellt ljus.
Samtidigt blir de nuvarande kommuninvånarna allt äldre.
Allt fler av dem behöver allt mer service, det har vi hört många gånger förr.
Faktum kvarstår dock att någon ska betala deras pensioner och se till att de allt mer vårdkrävande äldre får den service som de behöver.
Det är heller ingen nyhet att fler dör i både Pargas och Kimitoön per år än vad det föds nya barn där.
Ändå blir bilden dyster när den presenteras som en helhet.
Turun Sanomat har lusläst uppgifter om nativitet och mortalitet i förhållande till befolkningsmängden i kommunerna i Egentliga Finland (13.9.2019) och grafiken talar sitt tydliga språk.
I Pargas dog 271 personer fler än vad som föddes under de fem senaste åren.
I Kimitoön dog 310 fler än vad det föddes nya invånare under samma period, 2014–2018.
Kommunernas möjligheter att vända utvecklingen när det gäller den sjunkande nativiteten små, säger Tuula Jäppinen, expert på innovationer vid Kommunförbundet (TS 13.9.2019).
Vinnarna i befolkningsracet i Egentliga Finland går att räkna på tio fingrar: Åbo, Nådendal, S:t Karins, Pemar, Rusko, Vemo, Tövsala, Gustavs, Lundo och Nystad.
Här ökar befolkningen. Statistikcentralen talar om flyttningsvinst.
Den stora vinnaren är Åbo med drygt 5 700 personer i flyttningsvinst under de senaste fem åren.
Men den allra största vinnaren i landet är inte oväntat Nyland.
Dess flyttningsvinst har under de senaste fem åren varit över 32 000 personer, medan den motsvarande flyttningsvinsten i hela Egentliga Finland är 4 355 personer på fem år.
Vinnarna är lätträknade, förlorarna desto fler.
Några exempel ur den statistik som TS har sammanställt: Salo: minus 1 064, det vill säga att så många personer fler dog än föddes under åren 2014–2018, Loimaa minus 513 personer och Somero minus 361 personer.
Flyttningsförlusten i Pargas och Kimitoön är minus 116 respektive 71 personer.
Det här är en enorm utmaning för kommunerna.
De ska dels kämpa mot urbaniseringen, dels mot varandra.
En avgörande faktor är naturligtvis att det finns jobb som människor kan utföra på eller i närheten av den ort där de bor.
Med ökad inflyttning kan kommunerna balansera upp en del. Här har varje kommun sina specialiteter att locka nya invånare med så att de väljer att slå ner sina bopålar just i den här kommunen och inte hos grannen.
Men vem vinner i det långa loppet om kommunerna fortsätter att tävla med varandra om nya invånare?
Det är åtminstone inte landsbygden, eftersom städerna lockar allt fler.
Går det att vända svaghet till styrka? Går det att använda avfolkning som trumf och tala om ökat svängrum i stället?
Det sägs att hoppet är det sista som dör.
Varje ny liten människa som föds inger hopp – speciellt för små och hårt trängda kommuner.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.