Förflytta dig till innehållet

”Varje dag kom nån och frågade var muttrarna fanns!” – Kilosports början var som ur en Kaurismäkifilm, säger Petri Kannisto

Jean Lindén
man
Badmintonintresset blev starten på Petri Kannistos företagarkarriär inom motion. Badminton är fortfarande en av centret Kilosports huvudgrenar.

Allt började med att en kompis pappa tog med Åbokillen Petri Kannisto för att spela badminton. Kannisto fastnade för sporten.

1987, efter armén, tänkte han studera nationalekonomi. Han pluggade halvhjärtat, kom inte in på första försöket, och började jobba för ett företag som importerade badmintonracketar.

– Det hette Baispop, en förkortning av ”Badminton is pop”. Senare fattade jag varför man i Sverige alltid hade roligt åt namnet, säger Kannisto.

hallJean Lindén
Kilosport finns på Urakkatie 7 i S:t Karins.

Hobby

Han välkomnar mig glatt på svenska i motionscentret Kilosport, som av Företagarna i Egentliga Finland utsetts till årets företag i S:t Karins på förslag av stadens lokala förening.

Baispop, som Kannisto småningom tog över, finns kvar än i dag men heter Sportson och är ett systerföretag till Kilosport.

Kannisto påstår att han egentligen inte jobbat en enda dag av sitt liv.

– Jag har sysslat med min hobby! Jag är fortfarande lika nyfiken på utvecklingen av racketmaterial och strängar. Och Kilosports slogan är ”Ett inte så allvarligt motionscenter”. Hit ska man kunna komma som otränad nybörjare, mötas av glad personal, avreagera sig på planen eller i gymmet i en timme och sedan gå nöjd hem.

Även personalen ska må bra. Exakt hur stor den är är lite svårt att definiera, säger Kannisto.

– Teamet är 10–12 personer. I dag vill många hinna med annat än att jobba 37,5 timme per vecka. Någon vill kanske jobba tre dagar per vecka, någon annan helst på helgerna.

sportJean Lindén
Här spelar bland annat anställda vid räddningsverket innebandy.

”Var är skruvarna?”

Hela Kilosport hade inte funnits utan lågkonjunkturen i början av 1990-talet. År 1991 var Petri Kannisto 25 år och ville öppna ett badmintoncenter.

Han funderade inte desto mera på varför det dykt upp många lediga industrilokaler. Han hittade en lokal i Reso där han lyckades förhandla sig till att hyran var en viss procent av intäkterna.

– Jag hade inga företagare i familjen. Mamma jobbade på ÅUCS tvätteri och pappa hade dött då jag var tre år. Min 15 år äldre bror hade stuckit till Sverige efter jobb, och kanske också för att byta miljö. Jag skulle inte ha haft en chans att betala vanlig hyra för hallen, och absolut inte någon hyresgaranti.

Att hallen döptes till Kilosport berodde på att den tidigare hyresgästen, som gått i konkurs, hette Kilopultti – ett företag som sålt skruvar och bultar. Folk visste var ”Kilohallen” fanns, och Kannisto baserade Kilosports logo på Kilopulttis logo och gröna färg.

– Under åren i Reso kom det dagligen in folk som undrade var alla skruvar fanns. En besökare hävdade bestämt att det fortfarande stod Kilopultti på skylten tills vi gick ut och kollade, skrattar Kannisto.

gymJean Lindén
Gymmet. ÅU besöker Kilosport en vardagsförmiddag då det är rätt lugnt, den stora ruschen är mot kvällen.

Som i en Kaurismäkifilm

Början var trög. Kannistos tanke var att hallen skulle vara ett center för elitspelare.

– Redan i december 1991 insåg jag att vi måste rikta oss till en bredare kundkrets. Det var lite som i Kaurismäkifilmen ”Moln på drift”, där personalen står i fönstret i den tomma restaurangen och tittar ut. Men så kom en gäst, och sedan en till. Så gick det också för oss.

Efter några år kom den nya trendsporten innebandy med i bilden.

Men 1997 ville hyresvärden förändra hyresvillkoren. Kilosport tog i stället över Tennis Centers hall i Piispanristi i S:t Karins. I byggnaden, som tidigare varit en platsfabrik, finns man än i dag.

Under åren har man även haft ett par hallar i Åbo och Pemar.

Det inte är ett självändamål att utvidga, säger Petri Kannisto. Man har så mycket på gång ändå.

Han ber om hjälp av sonen Otto – som är med och leder företaget och som står och jobbar vid cafédisken bredvid oss  – att lista allt som Kilosport och Sportson erbjuder. Badminton, innebandy, racketimport och grossistförsäljning, racketvård, webbförsäljning där kunden kan välja racketens strängar och deras spänning, endagsturnéringar, en proshop, café, gym, solarium, barnkalas, minitennis, företagsmotion, padel…

Där finns hela tiden saker att utveckla. Just nu väntar man på nya gymmaskiner.

butikJean Lindén
Pro-shoppen.

Skyndar långsamt

Andra motionsformer har kommit och gått, till exempel tennis, futsal, skejtning, pingis, sällskapsdans, agility och minigolf.

Petri Kannisto säger att badminton och innebandy, som varit grunden i verksamheten, har låg tröskel. De är förmånliga och man kan njuta av dem även som nybörjare.

Racketsporten padel, som växt sig stor under de senaste åren, upplevs också som lättare än till exempel tennis. Kilosports inneplan för padel var en föregångare i regionen, men Kilosport har endast kompletterat den med två uteplaner.

– Vi skyndar långsamt, säger Kannisto, och konstaterar att många padelhallar i Sverige tvingats stänga efter att de senaste årens boom mattats av.

kalasJean Lindén
Vissa helger ordnas upp till 20 barnkalas i Kilosport. Petri Kannisto säger att det ska vara inspirerande, och inget ”tårna bakom linjen!”. – Ledarna håller ett öga på de vildaste samtidigt som de uppmuntrar de blygaste.

En ära

Att Kilosport nu får pris är en stor ära.

– Det är fint att det jobb vi gjort i över 30 år uppmärksammas. Vi har fått över sju miljoner människor att röra på sig under åren, säger Kannisto och syftar på varje tillfälle som en motionär rört på sig i Kilosport.

Kannisto kalkylerar att om varje motionsgång gör att motionären undviker en sjukledighetsdag så har allt motionerande besparat samhället utgifter i miljardklassen.

Hur är det då att verka som företagare i S:t Karins?

– Om det skulle vara dåligt skulle jag vara medskyldig eftersom jag sitter i nämnden för stadsutveckling. Men jag tycker det finns ett väldigt bra samarbete mellan stadens tjänstemän och företagarna. I en del kommuner tror jag man automatiskt säger ”Nej, så där får man inte göra!” tills man inser att det faktiskt är tillåtet. I S:t Karins vågar man testa saker om de inte uttryckligen är förbjudna.

padelJean Lindén
Inomhusplanen för padel.

LÄS OCKSÅ

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter