Varför finns det så få brandkvinnor?
Brandkårist? Kunde det vara ett bättre ord än brandman. Foto: Pixabay
När man slår upp ordet brandkvinna i svenska en- och flerspråkiga ordböcker, får man inga resultat. Samma händer, när man söker i den offentliga sektorns pensionsförsäkrare Kevas databas för yrkesbeteckningar.
Kvinnor, som yrkesmässigt släcker bränder, benämns oftast som kvinnliga brandmän eller bara brandmän på svenska.
Kristina Gissler, som jobbar med att släcka bränder i Sverige, berättar i en artikel i Språktidningen från oktober 2017 att hon är van vid benämningen brandman, men att den också blir ifrågasatt, ofta av barn: ’Du är ingen brandman, du är en brandkvinna!’.
För en språkvetare är det ingen överraskning att det är just barn som reagerar på att en kvinna kallas för man.
I sin språkinlärning har barn ju alldeles precis lärt sig att människor vanligtvis delas in i två skilda kategorier: män och kvinnor. Språket har bidragit till att skapa deras värld.
Varför tycker många ändå att det är helt ok att använda benämningen brandman även för kvinnor? Ett argument är att det finns nästan inga kvinnor inom yrket: endast 0,2%, d.v.s. 4 eller 5, av de 2257 kommunala brandbekämparna i Finland, som bar yrkesbeteckningen brandman år 2017, var kvinnor.
Varför borde beteckningen ändras när det bara gäller en försvinnande liten minoritet? Men argumentationen går fel: En orsak till att så få kvinnor väljer yrket är att det fortfarande heter brandman.
Flickor och unga kvinnor kommer inte ens på att drömma om att bli brandmän – de är ju inga män! I ordets maskulina form är kvinnor inte representerade.
Det är klart att även de höga fysiska kraven yrket innebär, kan vara ett hinder för kvinnor. Och det är inte bara den språkliga representationen genom ordet brandman, som bidrar till att flickor och kvinnor inte söker sig till utbildningen inom brandkåren.
Den språkliga representationen går hand i hand med den visuella. Och även den domineras av män.
Ett aktuellt exempel är TV-showen Suomen paras palomies (Finlands bästa brandman). Som åskådare får man inte intrycket att ordet palomies kunde uppfattas som könsneutralt.
Tvärtom: Alla brandbekämpare som deltog var män och deras manlighet sattes i fokus, t.ex. när de fotograferades utan skjorta för brandmanskalendern.
Den språkliga representationen av yrkeskategorin genom ordet brandman och den visuella representationen på TV, på nätet, i barnböcker och på gatan förstärker varandra och skapar en bild av yrket som uteslutande manlig. Men flickor behöver förebilder för att våga välja det eller för att ens komma på att möjligheten finns.
Om det fortfarande finns så få brandkvinnor, som de skulle kunna träffa eller råka se, så kan en språklig representation väga upp. Att använda ordet brandkvinna kan bidra till att skapa föreställningen att kvinnliga brandbekämpare finns. Inte bara i språkinlärningsprocessen bidrar språket till att utforma vår verklighet.
Borde vi alltså tala mera om brandkvinnor? Svaret är: Ja och nej.
Att använda ordet brandkvinna skulle ge synlighet för kvinnor inom yrket. En rad studier visar att användningen av könsspecifika feminina personbeteckningar, t.ex. genom användningen av frasen brandkvinnor och brandmän, leder till att flera personer tänker på kvinnor.
Många av studierna har gjorts på tyska. Tyskan och svenskan har gjort en motsatt utveckling när det gäller användningen av feminina personbeteckningar. Medan svenska språkbrukare har slutat använda ord som lärarinna eller försäljerska, har människor i (Väst)Tyskland , Österrike och den tyskspråkiga Schweiz börjat använda feminina former i allt större utsträckning.
Båda utvecklingarna hörde samman med kvinnorörelsen och utgick från att allt fler kvinnor utövade yrken, som förut hade uppfattats som manliga.
Förutsättningarna i de två germanska språken var lite olika: I svenskan fanns jämförelsevis få feminina personbeteckningar. Man slutade att använda dem och satsade på att formerna som lärare skulle få ett mer och mer könsneutralt innehåll.
Tyskan tillåter bildningen av en feminin form med ändelsen in för en stor del av alla personbeteckningar: Lehrer blir Lehrerin (lärare), Fahrer blir Fahrerin (chaufför) o.s.v.
Och medan artikeln, alltså ordet en, är den samma för maskulina och feminina former i svenskan, kräver den feminina formen i tyskan även en annan artikel, alltså eine eller die Lehrerin istället för ein eller der Lehrer.
Eftersom genussystemet på så sätt är mycket djupare rotad i grammatiken, ansåg många tyska feminister det som nödvändigt att börja använda feminina former i alla kontexter, där både män och kvinnor avsågs. De ovan nämnda studier visade ju att de maskulina formerna faktiskt uppfattades som manliga, d.v.s. personer som deltog i enkätundersökningar, som läste eller hörde dem, tänkte mestadels på män.
Utvecklingen i svenskan gick alltså mot en könsneutralisering medan utvecklingen i tyskan ledde till en könsspecificering. Båda har för- och nackdelar.
Att specificera genom att använda både maskulina och feminina former ger kvinnor större synlighet i samhället, även inom yrken, där det jobbar mycket fler män än kvinnor.
Det gäller faktiskt också tvärtom: Att specificera könet ger män en större synlighet i branscher dominerade av kvinnor och på så sätt öppnar möjligheten för flera pojkar att komma på och våga välja ett visst yrke.
En nackdel av de tyska så kallade dubbelformer Lehrerinnen und Lehrer är att de är längre. Antagligen känns de onödigt komplicerade ur många tyskspråkigas perspektiv. Ur språkekonomisk synvinkel är ett könsneutralt alternativ att föredra.
Därutöver bidrar en könsspecificering genom att nämna kvinnor och män även till att ännu mera osynliggöra människor med könsidentiteter bortom manligt och kvinnligt.
Vad kan lösningen då vara för våra brandkvinnor (och för alla andra svenska yrkesbeteckningar, som inte är könsneutrala)? Att göra både och!
Vi kan göra kvinnor inom yrkesgrupper synliga genom att strategiskt använda dubbelformen brandkvinnor och brandmän i vissa sammanhang. Det skulle t.ex. vara viktigt när barn informeras om yrket på tillställningar, där de har möjlighet att träffa brandbekämpare.
Den här språkliga representationen skulle väga upp den visuella representationen, som nödvändigtvis uppstår då de äkta brandbekämpare som står framför dem i de flesta fall ändå kommer att vara män.
Samtidigt kunde ett könsneutralt ord införas som officiell yrkesbeteckning och användas i alla fall där språkekonomin inte tillåter en dubbelform och även i vardagsspråket omväxlande med dubbelformen.
Det könsneutrala ordet skulle då genom språkliga kontexter och genom visuella representationer fyllas med en betydelse som omfattar kvinnliga, manliga och alla andra människor, som utövar yrket.
Här finns det även valmöjligheter för finlandssvenskan: Vi skulle kunna använda ordet brandbekämpare, som togs in i Svenska Akademins Ordlista redan år 1998.
Eller varför inte välja det finlandssvenska lika könsneutrala alternativet brandkårist, som redan finns med i finlandssvenska ordboken?
Hanna Acke
universitetslärare i tyska
Åbo Akademi och ÅU slår tillsammans ett slag för välgrundad fakta och lyfter fram forskningens betydelse i en serie essäer. Här kan du läsa de tidigare publicerade essäerna.
Då man utexamineras från Räddningsinstitutet så har man avlagt ”pelastajatutkinto”, fritt översatt räddare-examen. Professionella räddare kallas på finska ”pelastaja” (räddare) och de frivilliga för ”sammutusmies” (släckningsman). Hur det är i Sverige vet jag inte. Vissa räddngsverk har kvar yrkesbenämningarna brandman och överbrandman. Men ser själv inga problem i med kön här inte.
Varför så få kvinnor söker sej till yrket är främst fast i de höga fyskraven. Krävs lite mer av en räddare, helt enkelt.
Brandsoldat hette det när jag var mycket ung.
I Finland förknippas ordet ”brandkårist” med avtalsbrandkårerna (de frivilliga brandkårerna), medan ”brandman” används för de ordinarie (yrkes-) brandkårerna. För somliga är denna uppdelning mycket känslig så det gäller att inte blanda ihop begreppen.