Ann-Christine Snickars 02.10.2019 07:26

Vad gjorde du när du var sexton? Jag höll initierade föredrag för mina föräldrar om hur tredje världen exploaterades av oss.Det jag visste mest om var jordbruket och den framtvingade storskaliga odlingen av kaffe, kakao och bananer. Köparen pressade ner priset, odlare och lantarbetare visades ingen nåd.
Jag ville att vi skulle bojkotta de här produkterna, höll ut själv i några dagar.
Känner fortfarande besvikelsen. Jag ville förändra världen och det gick inte. Jag lärde mig: ensam klarar man det inte.
Då jag ville plocka bananerna ur mitt liv fanns ingenting som hette rättvis handel, inget kravmärkt. Men jag kan i andanom höra dem som kunde ha stått bakom mig när vägt upp en lite mer rättvist producerad frukt. I verkligheten har jag hört dem också: ”Du fattar väl att det bara en lapp som någon klistrat dit, du kan aldrig veta!”
På ett sätt rätt. Jag kan inte känna till hela kedjan från planta till fruktdisk. Men om man alltid ska undvika all ovisshet, då kommer man ju inte ens en centimeter till fram. Det är inte samma som att strunta i att vara informerad, eller att tycka att ”hur det känns” duger bra som fakta.
Det är bäst att få det sagt. Källkritik, aldrig har det varit så viktigt som i dag!
Vi lever i visshet om hur det ska gå för oss – vi ska dö – men i ovisshet om när, och om hur det blir därförinnan. Det är en självklarhet som ställer till det. Har inte människan i dag börjat se sig själv som något lika stort som hela världshistorien och klotet? Min särskilda död är som avslutningen på allt, det finns en poäng där ur den individuella existensens perspektiv.
Det är också infantilt, varenda sextonåring vet det. Ändå bär tiden tydliga spår av undergångsromantik, den där aggressiva livskänslan som uppstår när man färdas mot avgrunden. Den har ingen plats för tanke på andra människor, andra arter, på livsbetingelser överhuvudtaget. Hänsyn noll.
Åter till 1900-talet. Jag hade passerat sextonstrecket med god marginal när Larry Silváns dikter kom ut. Boken hette ”Larry Silváns dikter” – också inte så tränade läsare kunde se att titeln var postum.
Dikterna har inget prydligt tilltal, de är som en brinnande avstjälpningsplats, påträngande. Avstjälpningsplatsen är också en återkommande lokal i texterna. Inte svårt att fatta varför. Man såg ju vart rovkapitalismen och en skenande konsumtion kunde leda redan på 1970-talet. Silván var en ung brinnande människa som såg. Han förtärdes av ensamhet och psykisk sjukdom.
Mitt i boken finns en dikt som krasst heter ”Du är kapitalist” och den säger, bland annat: ”Du sa att den enskilda individen inte kan påverka/ men det är just denna inställning/ som hindrar individen att påverka/ …”.
Där ser jag framför mig motbilden, den av en ensam Greta Thunberg med sitt plakat utanför Rosenbad för ett år sen. Alla som någon gång suttit framför en skärm har sett den.
En annan bok korsar min väg, den heter ”Jag vill sätta värden i rörelse” och är en biografi över Selma Lagerlöf, av litteraturhistorien länge beskriven som solitär och sagotant. Anna-Karin Palm som skrivit boken berättar en annan historia.
Lagerlöf var målmedveten och omgiven av ett nätverk kraftfulla, radikalt tänkande kvinnor. Hon var långt ifrån ensam.
Anledningen till att vissa kretsar innerligt avskyr och misskrediterar Greta Thunberg tror jag kan hittas på samma spår.
Att de vet att hon inte är ensam.
Förr var det svårare att samla meningsfränder på bild och kabla ut över världen. Nu går det på ett ögonblick. Så Gretahatarna har sjå med att hata medierna också.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln