Dan Lolax 01.03.2019 04:00

Regeringen Sipiläs mest ambitiösa mål, social- och hälsovårdsreformen, har blivit en zombie. Den verkar röra på sig men saknar de komponenter som ska göra den till en verklig reform.
I dagsläget saknar den majoritetens stöd i riksdagen. Det här efter att regeringspartiet Blå framtids ledamöter Vesa-Matti Saarakkala och Pentti Oinonen meddelat att de inte ska stöda reformen.
Social- och hälsovårdsreformen saknar också stöd av grundlagen. För en vecka sedan kom grundlagsutskottet med 20 bindande ändringsförslag till regeringens reformpaket.
Förslagen är sådana att ändringarna kan göras av riksdagen. Men det betyder inte att de alla är enkla. Bland annat kräver grundlagsutskottet ett tydligt svar om huruvida vårdreformen är förenlig med EU:s konkurrensregler. Detta är den så beryktade EU-notifikationen.
Frågetecken har urholkat vårdreformen. Ändå ger regeringspartierna, inklusive Blå framtid, sken av att reformen lever. Varför? Uppenbarligen för att det trängda läget uppmuntrar till ett förfarande som rimmar illa med rättsstaten.
När familje- och omsorgsminister Annika Saarikko (C) besökte äldrevården i Runosbacken i måndags sa hon till ÅU att reformen kan ros iland men att den stora frågan är om man hinner göra det under denna regeringsperiod.
Logiken här är denna: eftersom grundlagsutskottets betänkande inte sände reformpaketet ut på en ny remissrunda utan i stället till social- och hälsovårdsutskottet så blir tidsaspekten den dominerande.
Likt en skolelev som kämpar mot en deadline bestämmer sig regeringen för att dra kurvorna raka. Sedan får det bära eller brista.
Hur annars ska man förklara att social- och hälsovårdsutskottets vice ordförande Hannakaisa Heikkinen (C) i onsdags i ordförande Krista Kiurus (SDP) tolv minuter långa frånvaro såg till att utskottet inte längre ska höra sakkunniga?
Regeringspartiernas representanter vill göra gällande att Heikkinens agerande var korrekt och att skulden ligger på Kiuru, som beskylls för att förhala processen.
Men givet att frågan om EU-notifieringen fortfarande är vidöppen och kräver sakkunnigas utlåtande så har oppositionen argumenten på sin sida.
Bevisbördan ligger på regeringen. Skyndar regeringspartierna för att, som de själva säger, reformen i deras ögon är en tidsfråga? Eller fattar de skyndsamma beslut för att grundlagsutskottets ändringsförslag i praktiken är lösta?
Regeringen Sipilä har en väl dokumenterad beröringsskräck för insatta som tycker annorlunda. Den har också upprepade gånger relativiserat grundlagen och det utskott som ska se till att den följs.
Till Yle (27.2) säger biträdande professor Pauli Rautiainen att regeringen har gjort grundlagsutskottets bindande utlåtanden till en opinionsundersökning.
Det här med anledning av att regeringen inte följt utskottets utlåtande om att landskapens vårdfinansiering måste tryggas på ett bättre sätt än vad det nu aktuella reformförslaget lägger fram.
Kalabaliken i social- och hälsovårdsutskottet i onsdags hade på torsdagen retts ut, enligt de involverade själva. Men den är trots det ett tecken på att regeringen Sipiläs fokus nu enbart är på målet.
Alla argument om att man håller på att fatta beslut om en halvfärdig, kanske till och med grundlagsvidrig reform faller åt sidan.
Det samtliga partier, inklusive oppositionen, borde inse är att processen med vårdreformen inte har varit förgäves.
Regeringens förslag, remissrundorna och utskottens arbete har producerat en vägkarta. Vissa vägar har visat sig vara svårframkomliga. Hit hör valfrihetslagstiftningen i Samlingspartiets tappning och regeringens sparmål på tre miljarder, som riskerar försätta landskap i en ohållbar situation.
De vägar som återstår är värda att utforska, för att i slutändan garantera en social- och hälsovård som är jämlik, kvalitativ och effektiv. Men låt den färden bli nästa riksdags.

Dan Lolax
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln