Strejkande vårdarna i Åbo: ”Vi ger oss inte!” – Jenna och Noora demonstrerar för första gången
Jean Lindén– Måttet är rågat för vårdarna!
Det säger fackveteranerna Pipsa Allén och Taina Leppänen utanför Åbo universitetscentralsjukhus (ÅUCS) T-byggnad på fredagseftermiddagen.
Facken Tehy och Super har påbörjat sin vårdstrejk samma dag, och nu samlar sig vårdarna för ett demonstrationståg till Domkyrkotorget.
Stämningen är glad, kampandan påtaglig och kolleger tar gruppbilder av ögonblicket.
Jämför med 1995
Pipsa Allén är Tehys andra vice ordförande, Leppänen leder Tehys fackavdelning nr 200 vid ÅUCS med 3 500 medlemmar.
De tänker tillbaka på vårdstrejken 1995 som pågick i en dryg månad.
– Då stred vi också för bättre löner. Men då hade vi inte dagens vårdarbrist. Vi är i en speciell situation nu, och kämpar för hela vårdens framtid, säger Allén.
Coronan sköt upp stridsåtgärderna. Men nu är läget ohållbart, konstaterar de.
Allén säger att vårdare tar kontakt och berättar hur de måste hålla 4–5 bollar i luften samtidigt på jobbet.
– Jo, man vaknar mitt i natten och funderar ”Kom jag ihåg att göra det eller det på jobbet?”, säger Leppänen. Man är hela tiden stressad.
Systemet bygger på flexande
Hela systemet bygger på att vårdarna flexar, säger de. På att man arbetar övertid och ständigt byter arbetsturer.
Leppänen ger ett vardagligt exempel: yngre vårdare lider som har tider att passa för att hämta barn på dagis. Flexandet är svårt att förena med familjelivet.
Och samtidigt är det just de unga som borde lockas till vården.
– Vi vill få mer i lön och bättre arbetsvillkor. Bättre arbetsvillkor kräver i sin tur att vi vårdarna blir fler. Men det är inte så lockande då det, som nu, inte räcker med att man bara gör sitt eget jobb, utan måste göra mer än så. Sedan ser man på lönekvittot och det är inte fett, säger Allén om vårdarnas situation.
Gäller vårdens framtid
Pipsa Allén konstaterar att en nyutexaminerad sjukskötares grundlön är cirka 2 500 euro per månad.
– Man lyfter ofta fram snittlönerna, som ju är högre. Men då ska man minnas att det är många som jobbar treskift, och i snittlönerna räknas det med, liksom övertidsersättning. Själv har jag mest arbetat dagtid, på labb, utan skiftestillägg.
Allén och Leppänen konstaterar att sjukskötarutbildningen är lång, den tar 3–4 år. Det är ett fint jobb och utbildningen är bra, säger de.
– Vi har en trovärdig vård här i landet. Du vågar gå in genom den där dörren att känna att du kommer att bli bra omskött, säger Allén och pekar på T-sjukhusets dörr.
Men hur länge kommer det att förbli så? frågar de retoriskt.
Allén kommenterar också den kritik som riktats mot facken från sjukvårdsdistriktet inför strejken. Kritiken handlar om att facken skulle varit för njugga när det gäller att erbjuda vårdare för så kallat skyddsarbete under strejken.
– Social- och hälsovårdsministeriet skickade ett styrbrev till sjukvårdsdistrikten redan i mitten av mars. Det är distriktet som inte har gjort tillräckligt för att bereda sig på strejken, säger Allén.
Jean Lindén
Arkiv/Jean Lindén”Uselt medlingsbud”
Vårdarnas demonstrationståg startar. ”Lisää liksaa!” (mera pengar) och ”lisää työkavereita!” (fler kolleger) ropar de medan de tågar fram på Tavastgatans trottoarer.
Ibland stannar tåget till för att vänta in delar av tåget som tvingats stanna för röd gubbe.
– Vad många vi är! höra jag en demonstrant säga när hon kikar bakåt.
Framme vid Domkyrkotorget växer kampandan ytterligare. ”Vi ska ta den här striden ända in i kaklet!” lovar vårdarna varann.
Pipsa Allén hör till dem som greppar megafonen.
– På 40 år har jag aldrig sett ett så dåligt medlingsbud som vi fick nu. Det hade minskat vår köpkraft, säger hon om budet som de två facken förkastat.
– Men det finns en väldig kraft bland oss medlemmar i Tehy och Super. Kom ihåg att ni har rätt att strejka, och vi ska ta den här kampen över mållinjen!
Demonstrantdebutanter
– Mer pengar, fler kolleger! ropar demonstranterna.
I kör ropar de också texten på en tvåspråkig, ironisk skylt i publikhavet: ”Varför palkankorotus (löneförhöjning), vi har ju kutsumus (kallet)”.
Det är de unga vårdarna Jenna Vanhanen och Noora Ylismäki som håller i skylten. De är inte svenskspråkiga, men Vanhanen jobbade vid Åbolands sjukhus fram till årsskiftet.
Nu är de kolleger vid T-sjukhusets kirurgiska avdelning, och de deltar i sin första demonstration. En demonstration för en viktig sak, säger de.
Det är mycket övertidsjobb och byte av turer, det saknas helt enkelt folk ute på avdelningarna.
– Vi vill ha mer lön, säger Ylismäki.
– …och mer hjälp ute på fältet. Det behövs konkreta beslut som gäller oss på golvet, säger Vanhanen.
Att vårdkrisen är en samhällskris av stora mått bestyrks av att man vill begränsa
strejkrätten lagstiftningsvägen. Denna åtgärd talar sitt tydliga språk….
Vårdkrisen är i förstahand en samhällskris. Varifrån ta vårdare i framtiden? Hur locka dem på jobb och tillbaka till sitt yrke? Den enskilda vårdaren hittar nog sin väg i livet, men hur går det för vårt samhälle…..om inte….
Hoitoalan kriisii ei ole ensisijaisesti hoitajien kriisi vaan yhteiskunnan. Miten saada hoitajia töihin ja takaisin sorvin ääreen. Yksittäinen hoitaja kyllä ratkaisee elämänpolkunsa ( niin kuin on nähty kun liukenavat muihin töihin ja muihin maihin), mutta miten käy yhteiskunnan…