Vardagligt om vanliga tonårsflickor i kalla norden
Bästisar. Hur länge och varför inte. Huvudrollsinnehavaren Suvi-Tuuli Teerinkoski i mitten. Pressbild
Ungdomen identifierar sig med personerna i ”Diva of Finland”. Men samma ungdom väntar sig ett bättre och mer engagerande filmberättande.
Debuterande manusförfattaren och filmregissören Maria Veijalainen för minimalismen ett steg för långt. Och ironin irriterar. Redan filmens titel är missriktad ironi.
Den finska ungdomsfilmen, klassad som komedi, berättar om några abiturienter i den lilla staden Pudasjärvi i norra Finland. Henna (Suvi-Tuuli Teerinkoski) presenteras som enormt begåvad på alla områden.
Samtidigt torpederas alla hennes planer på London eller Helsingfors. Eller musikbranschen. Av lärare och av föräldrar. Lucia får hon vara. Men.
Skönheten kommer till byn. Från Vanda. Silja (Linda Manelius) är social (även på de sociala medierna), hon är mycket musikalisk och hennes makeup får tonårsflickorna att tro att hon är vackrare.
Diva of Finland
- Finland 2019
- 2/5 stjärnor
- Regi: Maria Veijalainen
- Manus: Maria Veijalainen
- I rollerna: Suvi-Tuuli Teerinkoski, Linda Manelius, Jutta Myllykoski, Sonja Sippala, Lauri Tilkanen, Meri Nenonen, Mikko Neuvonen.
- 1:31 F12
Henna blir avundsjuk, och en förlorare i den sociala maktkampen. Plus att en olycka gör henne temporärt blind, på båda ögonen.
Berättelsen om flickornas vardag och relationer framskrider ryckigt, och mycket vardagligt. Den dramaturgiska kurvan är näst intill spikrak; minimalistisk.
De unga skådespelarna, och de unga enbart, är däremot oförfalskade, alla agerar charmigt och naturligt. För naturligt för att bli engagerande, och vissa scener skapar kaos.
Alla är så vanliga, allt är så vanligt vardagligt; grått, inte mörkt, som början av december. Det vanliga gås igenom: fester, sprit, förälskelser, besvikelser, mobbning, bästisar otro och svek, eller maktkamp.
Men sympatiskt, om ungdomars vånda på tröskeln till eget liv. Dialogerna är inte alla gånger riktigt riktiga eller trovärdiga men dialekten, sägs det, skapar en närhet. Om Henna är huvudkaraktären så är hon ovanligt grå till det yttre (inte skådespelaren) och till det inre.
Ingen synlig utveckling någonstans, hos någon. Med tanke på att filmen handlar om två mycket musikaliska ungdomar väntar man sig mera och bättre musik, också.
PS. ”Diva of Finland” är i berättelsens bakgrund en överdriven parodi på teveprogrammet ”Idols” eller dylik talangsökande (-lös) kommersialism.
Övriga premiärer
Marianne & Leonard: Words of love
- USA 2019
- 4/5 stjärnor
- Regi och manus: Nick Broomfield
- Medverkande: Leonard Cohen, Marianne Ihlen, Judy Collins, Helle Goldman
- Dokumentär
- 1:42 F12
I början av 1960-talet bodde den kanadensiska författaren Leonard Cohen på den grekiska ön Hydra. Tillsammans med många konstnärer av olika slag.
Turisterna var få och allt var billigt, solen sken och kärleken var fri. Norska Marianne Ihlen bodde där med sin lilla son Axel, på flykt från våldsam make; träffar författaren (två novellsamlingar och en roman) och kärlek uppstår. Cohens litterära alster säljer dåligt. Han åker till New York och blir musiker och resten är historia.
Dokumentären ”Marianne & Leonard: Words of love” består av Nick Broomfields samlade filmmaterial varvat med talande huvuden. Nick Broomfield var också på Hydra, filmade och hade ett förhållande med Marianne. Hans berättelse andas privata känslor, och, anar vi, en släng av svartsjuka?
Cohens många kvinnohistorier (hans otroliga dragningskraft på det täcka könet) presenteras lika utförligt som hans musikaliska insatser. Vad som gör filmen intressant, och rörande, är regissörens långa bekantskap med Marianne Ihle; han filmar henne 1960, till och från genom åren, och vid hennes dödsbädd för tre år sedan.
I början och slutet läser han upp Leonard Cohens brev till Marianne, Cohens farväl och kärleksförklaring. Deras förhållande höll inte i evigheter men deras kärlek var för alltid, varande.
Dokumentärfilmaren glömmer inte att visa på riskerna med fri kärlek och fri uppfostran. Få av konstnärerna på Hydra överlevde med hälsan i behåll, eller överlevde. Mest synd var det om barnen, Mariannes Axel mådde dåligt.
A Shaun the sheep movie: Farmageddon
- Storbritannien/Frankrike/USA 2019
- 4/5 stjärnor
- Regi: Will Becher, Richard Phelan
- Manus: Jon Brown, Mark Burton
- Animation, ”stumfilm”
- 1:28 T
Animationen ”Fåret Shaun: Filmen” kom 2015 och blev en klassiker; är ett mästerverk. Den nya; ”Farmageddon” är inte lika finslipad men likväl en riktigt bra barnfilm.
Filmen vänder sig till barnen och barnen trivs i bolaget Aardmans sällskap. Figurerna är gjorda av lera och filmade i stop motion; ett genuint hantverk hela vägen.
Det anarkistiska, sympatiska och roliga fåret Shaun kommer i kontakt med en utomjording, en söt liten figur som i misstag startade pappas ”bil”, rymdfarkosten, och hamnade på jorden.
Shaun hjälper figuren (en ”E.T.”) via många äventyr och mycken slapstick hem till mamman och pappan. Filmen har rent (och skickligt) bildberättande och klarar sig helt utan repliker. ”Farmageddom” flirtar inte med vuxenpubliken med vuxenskämt och referenser, men desto mer med musiken.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.