Väntetider – ”Guds tidtabell gäller”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag erkänner att jag är en otålig människa. Jag stör mig på utslitna ordstäv som försöker ingjuta tröst och hopp i en situation som verkar för utdragen i min smak. ”Guds kvarnar mal långsamt”, ”Guds tidtabell, inte min”, eller även den från fitness-världen bekanta ”Lita på processen”.
Det kan även verka som om hela Bibeln skulle vara en konspiration av likadana verser när jag söker tröst i min plåga. Vilket ställe jag än öppnar den på, är budskapet samma: Guds tidtabell gäller.
Alla dessa uttryck har såklart en kärna av sanning, men de kan kännas väldigt nonchalanta för den som väntar, vad det än är vi väntar på: vi väntar på att få höra om vi fått en studieplats, om barnbarnet redan fötts, om vännen äntligen hinner komma på besök, eller på stora ändringar i vårt liv och kallelse.
Ibland väntar vi på besked från läkaren, pengar till alla fakturor, eller på ett sista farväl med en kär människa.
Jag tror inte att jag är unik om jag erkänner att väntandet inte får fram de bästa egenskaperna hos mig. Jag blir gnällig och irritabel. Jag himlar med ögonen och morrar.
Om någon vänligt försöker påminna mig om att ”Gud vet när tiden är inne, fortsätt bara med det du gör” blir jag på helspänn och vill bita av huvudet på budbäraren.
”Gud vet att jag är otålig, Han har skapat mig sådan! Kan inte Han då snabba på lite?” Sådana situationer kan lämna mig handfallen och i ett desperat behov av att få svar, få tiden att gå snabbare, påverka processen, veta utgången på förhand.
Vi människor, vi vill ha allt nu, vi vill veta nu, direkt, helst igår. Vi vill ha en färdig karta framför oss, med varje korsning, dike och backe färdigt ritad så vi kan sprinta vidare mot mållinjen med ilfart och utan omvägar.
Efter att ha jäktat och stressat och gjort oss själva alldeles utmattade, konstaterar vi sedan att det inte finns en enda sak vi kan göra för att lindra ångesten kring väntandet. Vi kan bara… vänta. Och vänta.
Och ibland får vi vänta mycket längre än vad vi anser vara rimligt. Även jag i all min rastlöshet måste ibland inse, att vi inte kan göra något annat än lyda alla de goda råd vi fått, hur svårt det än må vara: Fortsätt att göra det du gör och lita på att du inte behöver se längre än ett steg framåt.
Det kan verka hopplöst att behöva ha så mycket tålamod, att fortsätta uthålligt utan att se målet. Men om vi kan acceptera den långsamma takten, kan vi också finna tröst och trygghet: Vi behöver inte känna varje detalj. Vi behöver endast känna Honom som ser även de fjärran målen, i minsta detalj.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.