Anja Kuusisto 31.10.2019 05:00

Det sägs vara en farsot i vår tidsålder att folk lever i sociala mediebubblor där vi endast umgås med gelikar, sätter tummar upp, taggar och följer dem vi gillar, beundrar, delar någon form av gemenskap med, eller ”pingar” när vi vill att någon ska notera vad vi publicerat.
Visst, det är en utveckling med många avigsidor.
Framförallt är den skrämmande för att vi drillar vårt tänk in i snävare och snävare banor, vilket kan leda till att vi inte längre möter åsikter som avviker från våra egna.
En annan fara med den sociala medie-världen är att också den umgängesformen bjuder mobbaren på raffinerade sätt att trakassera, förfölja och spamma någon.
Det sägs också att vi bör begränsa vår skärmtid och träna oss att stänga av de sociala medierna. Att göra det kan vara ett vettigt val, många gånger.
Det som betydligt mer sällan sägs är det finns nackdelar med att vissa, i övrigt aktivt med i samhället, helt och hållet stänger de sociala medierna ute.
De tar inte del av dem alls, vill inte ha ett endaste litet konto i en endaste social medie-gemenskap.
De kanske lyssnar på dem som pratar om sociala statusuppdateringar och tänker att det där behöver jag inte befatta mig med.
Men det är ofrånkomligt att ett sådant förhållningssätt betyder att deras förståelse för samtiden begränsas.
Framförallt om man är beslutsfattare – samhällspåverkare i någon form – kan man då i dag förlita sig på att man har koll på samhällsutvecklingen och sin samtid utan att överhuvudtaget ha en insyn i sociala medier?
Nej, vill vi hävda.
Då måste man ha missuppfattat någonting. Glömt att hoppa på tåget liksom?
Det ska understrykas att i det i väldigt många yrkesgrupper inte spelar någon roll om folk är aktiva på Instagram, Facebook eller Twitter, om de lagt sin profil till Linkedin eller inte.
Själva jobbet rullar på, tänker knegaren, och det där med sociala medier är något som företagets, organisationens, kommunens och så vidare, kommunikationsavdelning får befatta sig med. Sociala medier hör privatlivet till, för de flesta.
Men sen har vi yrkesgrupper där insynen i sociala medier, och det parallelluniversum av offentligt liv som de i dag utgör, måste spela en roll.
Till de yrkesgrupperna vill vi lägga till exempel alla de som jobbar med ungdomar i någon form.
Har du ingen aning om vad ungdomar gör när de följer någon Youtuber eller påverkas av glansbildsflödet på Insta, kan det vara svårt att få en insyn i ungdomarnas vardag överhuvudtaget.
Det betyder inte att man måste bli social-media-beroende eller förfärligt aktiv, men att åtminstone titta in i den världen och lära sig något om hur den fungerar borde i dag vara lika naturlig varmanskunskap som lingonplockning var för tidigare generationer.
De flesta som jobbar med ungdomar har insett detta och medelåldersfolket är dessutom som bekant den största användargruppen i Facebook.
Men alla har tydligen inte insett vad ordet medier står för år 2019 i Finland.
Åtminstone inte alla jurister i Helsingfors hovrätt.
Den insikten är så skrämmande och att den låter snudd på kriminell, i varje fall absurd.
När MV-lehti-härvan nystas upp i Helsingfors hovrätt talas om en farsartad stämning där åklagaren förhör en åtalad om Twitter-inlägg – uppenbart utan att förstå vad den åtalade talar om.
Hovrättens ordförande, åklagare och flera jurister ska vid förrättningen senaste veckas torsdag öppet ha medgett att de inte vet hur Twitter fungerar (ÅU 25.10).
Då utgör ändå meddelanden sända på Twitter en del av den centrala bevisningen i åtalet mot Johan Bäckman som i tingsrätten dömts för grov kränkning och olaga förföljelse av journalisten Jessikka Aro.
I går fortsatte processen med förhör med Ilja Janitskin, i tingsrätten dömd till ovillkorligt fängelse bland annat för tre fall av grov ärekränkning och två fall av hets mot folkgrupp.
Någon Twitter-undervisning i rätten var i varje fall inte nödvändig, tyckte hovrättens ordförande då.
Det sägs att brottslingarna alltid ligger steget före.
De här brottslingarna är inte steget före när de våldför sig på integriteten, äran och yrkesutövningen hos journalister med flera.
De är brottslingar som på ett motbjudande sätt utnyttjar de sociala mediernas möjligheter till trakasserier, hatretorik, blottläggning och spridning av ickesanningar.
Men juristerna som ska döma dem är steget efter.
Tilltron till rättsväsendet får sig en grundlig törn om inte alla med makt att döma i en rättsprocess sjuttons hastigt lär sig vad sociala medier går ut på.
De sociala medierna är nämligen en del av våra liv, en del av Finland i detta århundrade.
Välkommen dit, Helsingfors hovrätt!
Jessikka Aros namn korrigerat klockan 08 den 31.10. Ett k fattades.
 

Anja Kuusisto
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln