Valfrihetens altare
Valfrihet är ett tilltalande ord, som skapar positiva vibrationer. Landets regering har, kanske till och med över sina egna förväntningar, lyckas sälja de flesta av sina reformer med orden ökad valfrihet. Befolkningen har köpt budskapet och oppositionen har inte lyckats avslöja regeringens agenda.
En del av regeringens agenda är att kraftigt minska på den offentliga sektorns verksamhet och öppna upp allt som går för den fria marknaden. Enligt regeringen sköter den fria marknaden allt bättre, effektivare och snabbare. Regeringen har en stark tror på att mekanismen med utbud och efterfrågan fungerar i de flesta sammanhangen. I många fall stämmer det, men i många fall stämmer det inte.
Vårdreformen är den mest kända reformen som drivs med mantrat valfrihet. Hur man än ser på saken, så känner nog de flesta inte till att det som valfriheten kommer att omfatta, är endast en mycket begränsad del av vården. Även framöver kommer man med pengar eller via försäkring att kunna köpa sig snabbare och mera omfattande vård. Det här kan man göra redan i dag, så ändringen är inte stor. Regeringens budskap om att valfrihet betyder att alla fritt kan välja vilken vård man vill, är ändå kraftigt missvisande.
Utöver den gigantiska vårdreformen som, om den förverkligas, skapar ett aldrig tidigare skådat byråkratvidunder i form av nya landskap, så har valfriheten använts som argument i flera andra reformer. Taxitrafiken öppnas upp i sommar, bilbesiktningen ändrar, avfallslagstiftningen ska ändra, sotningen ska ändra, arbetskraftstjänster börjar erbjudas av privata bolag och alkohollagstiftningen har förnyats. Valfrihet är bra och prisreglerande då det finns utbud och efterfrågan. Valfrihet är värdelös och dyr då det inte finns utbud.
I många fall är valfrihet ett bra alternativ och ett steg mot bättre service. Speciellt i större tätorter kommer utbudet att öka, om det finns efterfrågan. På glesbygden och i skärgården finns det en uppenbar risk att servicen försämras ytterligare. Om den inte försämras, så kommer den att kosta mera, eftersom utbud inte finns i brist på efterfrågan. Risken finns att det uppstår privata monopol på vissa mindre orter, vilket inte gynnar någon annan än den som har monopol.
Det som också sker inom ramen för dessa reformer är att arbetsplatserna flyttar till tätorterna. Men genom att upprepa mantrat valfrihet, så har man politiskt lyckats styra bort uppmärksamheten från denna diskussion. När nu även Centern under denna valperiod har valt centralisering som sin linje, torde ingen återvändo finnas. Skapandet av 18 nya landskap flyttar på några års sikt många arbetsplatser från kommuncentren till landskapens centralorter.
Ironiskt nog kan man säga att en flytt av och centralisering av arbetsplatserna också skapar valfrihet. Man kan välja att bo kvar och börja pendla eller flytta dit arbetsplatsen flyttar. I Pargas och Kimitoön har man kunnat uppleva en massiv minskning av offentliga arbetsplatser sedan mitten av 1990-talet. Staten har dragit sig tillbaka nästan helt. Kommunerna har upprätthållit positionera, men här kommer landskaps- och vårdreformen att starta en ny våg av arbetsplatsminskningar.
Tillbaka till regeringen. På den traditionella politiska färgkartan, så har vi i vårt land för tillfället sannolikt den mörkblåaste regeringen någonsin. Ur företagar- och företagssynvinkel är detta en bra sak, men ur löntagarsynvinkel en mindre bra sak. Kungstanken är att alla klarar sig själva och att alla är kapabla att ta reda på saker och fatta beslut som berör ens eget liv. Finland har under tre år tagit flera steg närmare de amerikanska idealen.
Valfriheten har också blivit kamouflage för ordet privatisering. Begreppet privatisering är inte riktigt rumsrent inom finländsk politik, inte i alla fall ännu. Flera signaler från maktens korridorer tyder på att regeringen har fullt upp med att kopiera den privata sektorns lobbningstexter till motiveringarna i lagförslagen. Den privata sektorns verksamhet är livsviktig och dess verksamhetsförutsättningar ska förbättras på alla vis. Regeringen har dock lyckats ställa den privata sektorn mot den offentliga sektorn, vilket är både olyckligt och onödigt.
Finland och vårt välfärdssamhälle har byggts upp i ett bra samförstånd mellan det privata och det offentliga. Det är också helt nödvändigt att den offentliga sektorns utgifter bör hållas i styr, men det torde i slutändan inte gynna någon enskild person eller någon aktör i samhället att allt bygger på personlig valfrihet. Någon måste ta ansvar för det gemensamma, bevaka samhällets intresse och beakta helheten.
Valfrihet är bra och ska erbjudas dem som har möjlighet att välja. Men vem tar hand om dem som av olika orsaker inte kan välja på grund av sjukdom, brist på kunskap eller av andra orsaker. Ibland måste man acceptera att samhället gör valen, för alla och envar. Hur mycket är man beredd att offra på valfrihetens altare?
Det är riksdagsval om knappt ett år. Då får finländarna välja väg. Ska vi fortsätta på vägen mot att bli Europas USA eller ska vi försöka staka ut en väg mot ett förnyat välfärdssamhälle där också den offentliga sektorn har en roll.
En bra analys av situationen för små kommuner. Jag vet inte hur många arbetsplatser som blir ”lokala” i framtiden, men jag antar att alla ledande poster inom social-och hälsovården kommer nog att flyttas bort från det ”lokala” till landskapets huvudort. Sote minskar garanterat på arbetsplatserna åter i Kimitoön. Varför pratar inte de lokala politikerna om detta dilemma överhuvudtaget?