Anja Kuusisto 17.09.2019 04:00

Familjen är farligare än vi tror, var Hbl:s rubrik för en artikel om barnskydd i början av året (27.1.19). Lina Laurent hade intervjuat socialarbetare i Helsingfors och hänvisade till statistik från 2017, då drygt 4 000 barn i Finland brådskande hade placerats utanför hemmet.
Siffran har stigit, igen.
Under fjolåret placerades 4 390 barn brådskande utanför hemmet. Det var en ökning på sju procent jämfört med 2017.
Sju procent på endast ett år vittnar om att de farliga familjerna hade blivit ännu fler. Åtminstone för de skyddslösa barnen.
Och tänk till, 4390 barn – eller unga – under ett år, det är i medeltal 12 barn per dag.
Varje dag under ett år (2018) fanns det 12 barn i Finland som brådskande måste placeras utanför hemmet.
När ett barn eller en ungdom ska omplaceras brådskande förstår vi att det högst sannolikt finns en bakgrund med många tidigare stödåtgärder, eller öppenvårdsinsatser.
Så när de här fallen är akuta är det mycket som har gått snett innan.
Och när det finns 18 544 omhändertagna barn och ungdomar i vårt land är det svårt att tala om ett välfärdsland.
Visst, det är välfärd att vårt samhälle försöker skydda dem som behöver skydd, välfärd att vi har metoder och ingriper, välfärd att socialarbetet utvecklas och stärks.
Men allt är långt ifrån väl i vårt välfärdssamhälle då färden från barn till vuxen för så många kantas av så mycket svårt, uppväxten för så många sker i förhållanden där de far illa.
Och barnen som far illa är inte någon annanstans, något som inte gäller oss – av de drygt 18 000 omhändertagna finns över 1600 i Egentliga Finland.
Under fjolåret ökade barnskyddsanmälningarna med fem procent, det gjordes 145 880 anmälningar om 78 875 barn i Finland.
Enkel matematik: alltså gjordes det nästan två (1,8) anmälningar per barn, vilket kan stärka tron på att det kan finnas en skälig grund till anmälan – om den kommer från flera håll.
Efter att myndigheterna fick en skyldighet att vid misstanke göra barnskyddsanmälan har anmälningarna stadigt ökat, men vad själva ökningen beror på är ändå inte entydigt.
Siffrorna kommer för övrigt från statistik som Institutet för hälsa och välfärd, THL, publicerar.
Vi använder här termen barn, även om det ofta handlar om ungdomar som är barnskyddets klienter. Ungdomar som i det hem de har vuxit upp i har mött våld, alkoholmissbruk, annat missbruk, misär, någon har blivit utnyttjad, någon har fått klara sitt uppehälle på egen hand, agera som vuxen som barn.
De svåraste fallen blir svårare, mer komplicerade och kräver ett specialkunnande som egentligen inte finns i många kommuner av i dag.
Det här är en av de infallsvinklar som den nyinstallerade professorn med inriktning på barnskydd vid Åbo universitet, Oona Ylönen, tog upp då hon mötte pressen förra veckan.
De svåraste fallen kan handla om barn som har utnyttjats sexuellt, om hedersrelaterat våld, om svåra missbruksförhållanden, komplicerade vårdnadstvister som eskalerat till något annat och så vidare.
Att utveckla regionala eller till och med nationella team som jobbar med sådana fall kan bli motiverat.
För hur behjärtansvärt barnskyddet än är och har varit – säg det politiska parti som vid ett fullmäktigemöte inte skulle ömma för barnens väl när de här frågorna kommer till tals – verkar det som om barnens välmående har fallit mellan stolarna.
Det är hög tid att vakna.
Det har de stiftelser i Åbo gjort som finansierar Åbo universitets nya professur och forskartjänst för tre år framåt.
Förhoppningarna på vad teamet ska åstadkomma är höga. Att Ylönen betonar viljan till konkret stöd till verkstadsgolvet – socialarbetarna i kommunerna – och även ser dem som ett bollplank, det bådar gott.
Socialarbetet behöver det. Kommunerna behöver det och framförallt, barnen behöver det.
LÄS OCKSÅ: Godkänt för barnskyddsanstalterna i Egentliga Finland

Anja Kuusisto
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln