Välfärdsområdet vacklar som en koloss på lerfötter
Vårdpersonalen inom Egentliga Finlands välfärdsområde Varha kan dra en liten suck av lättnad över sommaren. Det blir inga permitteringar. Välfärdsområdesstyrelsen bestämde i tisdags att de föreslagna besparingarna på 14 miljoner euro måste hittas på andra sätt.
I stället införs frivilliga talkoledigheter, vilket innebär att de anställda kan byta ut semesterpengar mot ledighet om de så vill (ÅU 7.5).
Enligt styrelsemedlemmen Nina Söderlund (VF) var det ett lätt beslut för styrelsen, oberoende av politisk hemvist, att inte gå in för permitteringar i nuläget (Vega Åboland 7.5). Den här formen av totalpermitteringar i offentliga sektorn är “dödfödda när det gäller att spara pengar”, säger Söderlund.
Det är lätt att hålla med. Lika sant är att ansvaret för den offentliga vården inte är en politisk vänster-/högerfråga. Men talkoledigheterna kommer inte att lösa Varhas ekonomiska kris. Däremot kan de ha betydande effekter på servicenivån om många vårdare nappar på erbjudandet eftersom inga vikarier tas in. Kom man ur askan i elden?
Välfärdsområdets uppgift är att bära omsorg om människor, men har man ingen personal har man heller ingen vård att erbjuda och därmed inget välfärdsområde. Det kan inte anses vara skäligt att överarbetade och underbetalda vårdare ska täcka upp för en stor del av Varhas kostnadsgap.
I augusti planeras samarbetsförhandlingar och enligt styrelsen ska också Varhas högsta ledning omfattas av dem. Då kan permitteringar aktualiseras på nytt, också för cheferna. Välfärdsområdesstyrelsen tänker dessutom börja förhandla med statsrådet om möjliga lösningar och eventuellt anhålla om mer medel för att få ekvationen att gå ihop.
Ett drygt år efter den stora social- och hälsovårdsreformen kan vi notera åtminstone följande:
- Den var illa förberedd, och tydligen speciellt illa förberedd i Egentliga Finland.
- Personalbristen inom vården har inte lättat.
- Närdemokratin har glidit allt längre ifrån oss.
- Tidtabellen för den borgerliga regeringens sparlinje är för snäv, men oppositionspartierna har inte kunnat presentera några beaktansvärda alternativ.
- Välfärdsområdenas förtroendevalda är helt beroende av regeringens beslut och tidsramar.
Frågan är om de gamla kommunerna i varje fall hade en bättre chans att agera krockkudde när vården krävde tilläggsmedel. Då fanns sannolikt både en större helhetssyn över den offentliga servicen och en lite större rörelsemån att flytta medel mellan olika sektorer för att täppa till de mest akuta hålen. Den möjligheten har kringskurits i och med välfärdsområdena.
När samhällsekonomin dyker i stället för att generera tillväxt sätts hela fundamentet för vår offentliga vårdapparat i gungning. Noll tillväxt på femton år innebär att vården måste anpassas efter realiteterna, trots att det smärtar.
Att den ekonomiska krisen har vuxit sig så pass allvarlig kan alltså inte skyllas på välfärdsområdena, men vi har nu byggt en stelare ram kring vården och därmed gjort problemet ännu större.
Varha vacklar illavarslande som en stel jätte på lerfötter.
Vården hade brist på pengar och personal redan före reformen men den fungerade på nåt vis ändå. Men reformen gjorde allt bara sämre med ökad byråkrati och dyra mellanchefer. Personalökningen gav alltså inte fler hjälpande händer. Besluten fattas nu allt mera isolerat från allmänheten. Kommunen har mistat all bestämmanderätt i en sak som berör oss alla. Förra regeringen genomdrev eländet. Borde inte ha gjort det. If it is not broken, do not fix it är en bra regel.