Välfärdens akilleshäl blottas när vi går på lånade pengar
Höjda skatter, nedskärningar i den sociala tryggheten och tusentals tjänstemän som ska bort. Regeringen Orpo letar desperat efter sätt att skapa tillväxt och hejda skuldsättningen, men sitter fast i en knackig välfärdsapparat som inte kan repareras enbart genom politiska sparåtgärder.
Vi brukar stoltsera med att Finland har världens bästa samhällssystem – en nordisk välfärdsstat – som garanterar alla tillgång till utbildning, vård, fungerande infrastruktur och demokratiska möjligheter.
Men: Den nordiska välfärdsmodellen bygger på tanken om fortsatt ekonomisk tillväxt, och inte sedan recessionen på 90-talet och krigsåren har Finland haft en lika svag tillväxt som nu, enligt Aktias chefsekonom Lasse Corin (HS 22.4)
Vårt samhällssystem är inte bara en kostnadsapparat utan också ett underhållskompani för marknadsekonomin.
Välfärdsmodellen behöver män och kvinnor som smörjer ekonomin genom sitt arbete och sina skatteintäkter, och för att de ska kunna jobba behöver vi dagvård, skola, social- och hälsovård. Den här modellen förverkligar också en jämställdhet i arbetslivet.
Men nu befinner vi oss i en situation där staten lovar subjektiva lagstadgade rättigheter som samhället inte haft råd att producera och finansiera under flera år utan lånade pengar.
Vi har alltså välfärd, men det är någon annan som finansierar den.
Regeringen tar därför till det enda de kan, nedskärningar, i hopp om att det på något mirakulöst sätt skapar en ekonomisk tillväxt som kunde rätta till de mänskliga skador som nedskärningarna för med sig.
Den politiska oppositionen vill förmodligen inte att den nuvarande regeringen ska falla förrän de dramatiska reformerna är genomförda, för det är lättare att gå till val med en protest mot nedskärningarna och ett löfte om förbättringar. Men att man skulle kunna rädda välfärdsmodellen genom politiska åtgärder, där förändringar kan ske vart fjärde år, har vi ännu inte sett. Inget politiskt parti har en lösning på den omöjliga situation vi befinner oss i.
Akilleshällen i vår välfärd har alltså blottats: Världens bästa samhällssystem är samtidigt ett av de sämsta på att komma tillrätta med stora, systematiska och långvariga störningar i finansieringen av samhällsservicen.
Det finns varken någon beredskap för krislägen av den här magnituden eller någon frivillig brandkår som kan komma till undsättning när systemet kortsluter och välfärdsbygget hotar rasa samman.
I stället håller kontrollen på att glida över till andra, till långivare, EU och globala aktörer som kan garantera en större säkerhet.
Politik må vara ideologier, värderingar och val, på samma sätt som ekonomiska linjedragningar är det, men på något sätt måste vi kunna omforma välfärdssystemet så att det kan ta hand om oss på utlovat sätt, men med betydligt mindre resurser eller genom betydligt större tillväxt. Finland behöver en ny modell för välfärden.
Frågan är om och hur det är möjligt, och vem som har modet och förmågan att genomföra en så pass massiv förändring. Just nu känner sig allt fler svikna av samhället.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.