Dan Lolax 14.02.2019 04:00

I tisdags räknade vi två stora finlandssvenska nyheter.
Poeten Tua Forsström valdes som första finländare in i Svenska Akademien och Moira von Wright, professor i Sverige men född, uppvuxen och utbildad i Finland, med rötter i Åbo, valdes till Åbo Akademis första kvinnliga rektor.
Vi väljer att koncentrera oss på den sistnämnda nyheten.
Finns det skäl att betona att von Wright är det 101-åriga universitetets första kvinnliga rektor?
Ja, och skälen är följande: när universitetsstyrelsens ordförande Thomas Wilhelmsson säger att könsfrågan inte spelade någon roll – att von Wrights meriter avgjorde – då tar ÅA ytterligare ett steg bort från en tid när könet spelade en roll.
Ett steg bort, men samtidigt kan den finländska universitetsvärlden inte betrakta frågor om lika behandling som avgjorda.
Så sent som i fjol vädrade Liisa Laakso, tidigare rektor vid Tammerfors universitet, offentligt misstankar om att könet spelade en roll när hon inte valdes till att leda Helsingfors universitet.
Vid ÅA finns kvinnor på framträdande poster sedan tidigare och man kan argumentera att tisdagens val cementerar de landvinningarna på ett betydelsefullt sätt.
Men också ÅA har, åtminstone fram till nyligen, dragits med skillnader i professorslönerna där könet verkar vara en faktor. Inga skäl att sänka garden i dessa frågor, med andra ord.
Det är vanskligt att säga något om en blivande rektor, dagen efter att hon valts och månader innan hon tillträder.
En sak är trots allt klart: nu mera än någonsin tidigare kommer ÅA:s verksamhet att skärskådas av utomstående ögon. Det är välkommet.
Professor emeritus Tage Kurtén efterlyste på debattplats i ÅU i tisdags en bredare diskussion om ÅA.
Kurtén ondgjorde sig över engelskans frammarsch och befarade att vissa ämnesområden är mera trängda än andra när resurserna tryter.
Internationaliseringen av ÅA, som också sker i samarbete med andra universitet och i jakt på utländska studerande, har skett gradvis och syns tydligt i universitetets profil.
En bred diskussion om huruvida ”det finlandssvenska universitetet” är ett begrepp som betyder något mera känns nödvändig och lämplig under von Wrights ledarskap.
Frågan om ÅA:s bredd, alltså den om de så kallade små ämnenas framtid, är central här. I ÅU i går sa von Wright att det här är en fråga som hon kommer att engagera sig i inom kort.
ÅA har specifika utmaningar, men också mer generella som gäller för samtliga universitet – det här eftersom samtliga universitet är autonoma endast i teorin. I praktiken skapas deras förutsättningar av den sittande regeringens högskolepolitik.
Regeringen Sipiläs syn på universiteten har präglats av en kortsiktig rastlöshet. Man har låtit bli att indexjustera basfinansieringen, konkurrensutsatt delar av finansieringen, bytt utdelningskriterier för den, reducerat universiteten till innovationsfabriker och mellan raderna ifrågasatt akademikernas förmåga att fatta beslut om den egna verksamheten.
ÅA har visserligen klarat sig hyfsat i kampen om pengarna, till exempel när det handlar om resurser för profileringsområden, men ändå känt av statsmaktens nyckfullhet. Det som von Wright kan hoppas på, är att riksdagsvalet i vår utmynnar i en långsiktig politik.
Vallöften till trots kommer resurserna att fortsätta vara begränsade. Men akademiker väntar sig inte manna från himlen, enbart att det som gällde i år gäller också i nästa. Som förra rektorn Jorma Mattinen sa i ÅU när han gick i pension: för universiteten är ett kvartal 25 år.
Det här är de yttre ramarna, och inom dem finns mycket som ÅA själv ansvarar för och kan ställas till svars för.
Studentrekryteringen är avgörande för akademins välmående. Och medan en rekrytering som är proportionerligt fördelad över alla ämnen är att önska så är det speciellt viktigt att ÅA:s ingenjörsutbildningar skapar ett söktryck. Ett sådant visar att universitetet kan leva upp till en boomande och högst regional arbetsmarknads förväntningar.

Dan Lolax
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln