Dan Lolax 03.01.2018 04:00

Om regeringen Sipilä stöpte nyårslyckor i söndags försökte den kanske i smultet tenn söka efter tecken på att social- och hälsovårdsreformen och landskapsreformen blir av.
Det officiella budskap är att reformen ros i land under första hälften av 2018, så att landskapsval kan hållas som planerat i oktober.
Oppositionens syn är den motsatta, och även sakkunniga ifrågasätter om det nuvarande förslaget når de mål som är satta för social- och hälsovårdsreformen – kostnadsbesparingar, jämlik vård och oavbrutna vårdkedjor.
Å ena sidan kan den som vill tippa reformens utfall singla slant. Å andra sidan har regeringens, och främst Samlingspartiets, intentioner redan burit frukt.
Privata vårdbolag har flyttat fram sina positioner och osäkerheten har fått en rad kommuner att möta vårdbolagen halvvägs och knyta avtal som garanterar social- och hälsovård på orten också efter reformen.
I Kimitoöns kommun har renoveringen av serviceboendet Almahemmet kommit att symbolisera den ovisshet som reformen försatt invånare, förtroendevalda och tjänstemän i.
Märk väl att det vore en förenkling att påstå att frågan enbart handlar om Almahemmet.
Dessutom är det möjligt att besluten hade varit lika svåra att fatta även om reformen inte trängt sig på. När äldreomsorgen förnyas måste behovet av gamla serviceboenden skärskådas.
Låt oss trots det och för enkelhetens skull utgå från äldreomsorgen och Almahemmet, för att på så sätt komma åt problemets kärna.
Ta till exempel regeringens argument om att få ner vårdkostnaderna. Ansvaret för ordnandet av social- och hälsovården flyttas alltså från kommunerna till landskapen eftersom statsmakten inte litar på att kommunerna kan bli kostnadseffektiva.
Hur paradoxalt är det inte då att Kimitoöns kommun, i den elfte timmen, står i beråd att fatta långtgående beslut i frågor som snart faller utanför dess ansvarsområde?
Kommundirektören Anneli Pahta vill att fullmäktige avancerar stegvis (ÅU 15.12) och inte fattar långtgående beslut.
Det minst långtgående beslutet skulle vara att inte renovera Almahemmet. Den uppfattningen har politiskt stöd men hur stort är oklart.
Dessutom finns här en bred allmänhet att beakta, speciellt eftersom åsikten att den offentliga vården ska prioriteras är förankrad bland de äldre som berörs direkt av kommunens beslut.
Pensionärsföreningarnas namninsamlingar vittnar om det.
Men även om ett fullmäktige-nej till en renovering kan beskrivas som ett beslut som lämnar många öppna vägar framåt så skulle ett nej vara ett vägval för kommunen.
Vägvalet kommer säkert att beskrivas som delvis påtvingat av yttre omständigheter och fattat med kommuninvånarnas bästa i åtanke.
Bägge beskrivningar håller streck, speciellt den sistnämnda. Så cynisk ska ingen vara, att den tror att beslutsfattare och tjänstemän i Kimitoöns kommun inte sätter invånarna främst.
Däremot ska förtroendevalda och ansvariga tjänstemän kunna förklara och stå för sina beslut.
Bevisligen är beslutsfattarna inte ännu redo att fatta ett beslut. Trots flera pågående och avslutade utredningar så har Pahta fått i uppdrag att sondera bland de alternativ som privata vårdaktörer erbjuder.
Hennes uppdrag tyder på att det finns möjliga lösningar som inte ännu diskuterats offentligt (alternativt är sonderingen ett sätt att köpa tid och invänta klarare besked om social- och hälsovårdsreformens utfall).
För när det handlar om det effektiverade serviceboendet i kommunen så torde siffrorna vara rätt välkända.
Bland annat det här vet vi:

• I kommunen finns 191 boendeplatser (om den offentliga institutionsvården räknas med). De privata platserna är 83 till antalet.
• Trenden är att äldre bor hemma och/eller använder andra tjänster allt längre. Om några år kommer behovet av serviceboendeplatser att vara 70–90.
• Om kommunen investerar i den egna serviceboendeproduktionen blir den dyrare i drift än de privata alternativen.

Om fullmäktige tar beslutet att inte renovera Almahemmet, så är det för att det prognostiserade behovet av serviceboendeplatser kan täckas av det privata utbudet.
De förtroendevalda vet att aktörer som Attendo och Esperi Care inte etablerar sig i en kommun med Kimitoöns demografi för att upprätthålla halvfulla serviceboenden.
Ett nej till en renovering av Almahemmet är inte nödvändigtvis ett nej till all offentlig äldreomsorg, men nog ett rungande ja till de privata alternativen, och även om social- och hälsovårdsreformen inte blir av så är det troligt att Kimitoöns kommun gör om sin äldreomsorg. Ett renoverings-nej är det första steget i den förnyelsen.

Dan Lolax
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln