Våghalsigt att fler lockas testa livsfarlig skärgårdsrutt
Hatten av för alla företagare som har mod och drajv att försöka locka fler besökare till den åboländska skärgården. Tyvärr har utvecklandet av vägnätet inte hållit jämna steg med dem.
I väntan på nödvändiga förbättringar av infrastrukturen är det bara att hoppas att otakten inte skördar människoliv.
Skärgårdens ringvägar löper genom vackra landskap, omväxlande terräng och saltstänkta fjärdar.
Rutterna har framgångsrikt marknadsförts som attraktiva turistmål och vuxit i popularitet framför allt bland cykel- eller motorcykelburna besökare.
På några år fördubblades antalet cyklister på Skärgårdens ringväg och trefaldigades på Lilla ringvägen, så att ungefär 60 000 besökare nu årligen lockas av dem.
Samtidigt lurar döden längs med rutterna. Trots att service-, kultur- och evenemangsutbudet kontinuerligt växer, färjkapaciteten har ökat och de stora byggena av Hessundsbron och Rävsundsbron kommer att göra trafiken genom Pargas smidigare, har väldigt lite gjorts för att förbättra trafiksäkerheten längre ut i skärgården.
De smala och krokiga vägarna där är byggda då fordonen var både färre och mindre – och trafikanterna antagligen mer tålmodiga – medan det i dag är betydligt hårdare belastning på vägarna. På många ställen är beläggningen dålig, groparna många och sikten usel.
Avsaknaden av cykelvägar, eller ens en ordentlig vägren, har påtalats i åratal i till exempel Nagu, Korpo, Iniö, Houtskär, Gustavs och Merimasku.
Få trygga omkörningsmöjligheter och en hastighetsbegränsning på 80 kilometer i timmen, som på Mossalas smala vägar i Houtskär, utgör en trafikfara, inte minst med tanke på att hjortar, älgar, rådjur och andra fyrbenta frekvent korsar vägen. Fler viltstängsel skulle behövas.
Som bilist känns det obehagligt att köra om cyklande barn och vuxna som när som helst kan vingla till när de balanserar på kanten mellan skrovlig asfalt och dike.
Som bilist känns det obehagligt att köra om cyklande barn och vuxna som när som helst kan vingla till när de balanserar på kanten mellan skrovlig asfalt och dike.
En del cyklister drar numera en liten vagn bakom sig som gör ekipaget bredare, vilket ytterligare ökar på spänningsmomentet.
Som cyklist känns det lika obehagligt när pulserande vågor på tiotals bilar dånar förbi så att dammet yr i vinddraget.
Att bredda vägrenen kostar nästan lika mycket som att bygga en skild cykel- och gångväg, enligt NTM-centralen i Egentliga Finland.
Planer finns, och en del utvecklingsarbete har gjorts under årens lopp för att förbättra trafiksäkerheten.
På Rymättyläntie vid Särkänsalmi bro i Nådendal har till exempel en ny promenad- och cykelväg byggts, och längs med Skärgårdsvägen och Gustavsvägen har varningsskyltar och informationstavlor satts upp. Men det räcker inte.
Kommunerna, NTM-centralen, staten och besöksnäringen har alla ett ansvar för säkra trafikarrangemang.
Men ett problem är att NTM-centralen och kommunerna saknar pengar och ett annat att ingen “äger” skärgårdens ringvägar.
När ingen instans har det övergripande ansvaret för att bygga inte bara skärgårdsidyll utan också tryggare vägar är resultatet en lång väntan på konkreta åtgärder.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.